”Jag ville skrika ut min smärta. Där stod jag ensam och blickade ut över sanddynerna och det gjorde så ont av vackerhet, som om någon dragit ett hårt bultband runt min bröstkorg. Varenda vacker dikt, varenda vacker sång, varenda levande varelse på jorden fick plötsligt en mening…”

Klart för start av tävlingen. Foto: privat

07:30 den 28 november går starten på första etappen av den första upplagan av MdS Peru. Distansen är 37,2 km och en bra uppvärmning inför veckan. Vi har monterat ner våra tält och intagit frukost och står nu redo för förflyttning. Solen börjar värma redan vid 8. Ryggsäckarna är tunga och jag har skakat ut Perpetuem i en av mina flaskor för att få i mig energi. Det pyser och bubblar i flaskan av det vulkaniserade vattnet. Första checkpoint (CP) ligger efter 14,2 km och andra CP efter 27,5 km Jag är alltid trög i starten och brukar få igång rytmen i andningen först efter 25 km. Nu var det bara att anpassa sig efter underlaget och de första 13 kilometrarna gick svagt utför och var löpbara.

Lättsprunget i början. Foto: privat

Värmen slog hårt. Jag tyckte att jag drack ordentligt men huvudet började dunka tidigt. Redan vid första vätskekontrollen låg två män avsvimmade av värme, samt en tjej med ordentlig magknip. Det bubbliga vattnet var inte särskilt gott, men det var det vi hade att tillgå. Vi fick två flaskor vid denna CP men jag använde bara ena, trodde i min enfald att jag skulle få den andra vid mål, men icke. Jag var dum som inte blötte min buff på huvudet för att kyla ner mig. Efter första CP kom det mjuk vulkansand i en uttorkad flodfåra. Det var på tok för mjukt för att jag skulle kunna springa. Hettan blev värre och jag dividerade med mig själv. Hur ska jag göra för att kyla ner mig? Kroppen kan bara ta upp 2,5 dl vätska per kvart, men jag behövde nog fylla på med 2 liter bara för att kyla ner mig. På väg till andra CP hade flera löpare satt sig under träd som skuggade (för övrigt den enda etappen med lite skugga) och jag såg ytterligare en man kollapsa och hörde ambulansen komma. Vid tvåan satt många och tog igen sig. Jag hällde vatten över huvudet och drack så mycket jag kunde av den 1,5 liters flaska jag fick här. Joggade vidare i flodfållan som senare fick vatten och vi tog oss över via nedfällda träd och stenar. Efter 25 km började jag jogga om folk som hade det tufft, många gick långsamt och jag passade på att pressa på.

 

Värmeslag och vätskebrist

När jag väl var i mål hade jag en ingentingkänsla. Det var ju bara uppvärmning. Benen blossade av värmeutslag, jag var överhettad och hade en begynnande migrän. Jag satte upp mitt tält i blåsten som tilltog på eftermiddagen och gick ner till floden och tvättade mig med tvål. Jag stod länge i vattnet och hade frossa. Ingen idé att skölja håret för det skulle inte hinna torka innan sovdags. Första etappen avklarad och middagen intogs. I mitt läger nummer 23 hade Tommy från Danmark och Martyn från England anlänt före mig. Vi var alla lite tagna och var överens om att detta var mycket svårare än vad vi kunnat föreställa oss. Jag gjorde överslag på vattenkonsumtionen som skulle räcka till att släcka törsten, till middagsmat och att fylla flaskorna till nästa CP dagen efter. Jag var torr i munnen, överhettad och kände vätskebristen. Somnade vid 19-tiden helt utmattad och hade värmetoppar under natten. Vaknade svettig med ett tunt lager sand, finkornigt som byggdamm, över hela mig och mina saker. Bara att fixa frukost, packa ihop tält och göra sig redo för nästa etapp.

 

Det mentala

Jag lade upp loppet med att ta en etapp i taget. Jag var totalt närvarande i nuet och den pågående dagen. En kilometer i taget, en CP och sedan nästa. Efter första dagens vätskemisstag såg jag till att dricka mig otörstig och blöta huvudbuffen vid varje CP, därefter drack jag en flaska Perpetuem 650 ml, en flaska med magnesiumbrus (650 ml) och lite BCAA utskakat i en 5 dl flaska. 10 km kunde ta drygt 2h beroende på klättring, värme, storm och underlag. Energin påverkar mina tankar mycket, ett sånt här etapplopp med tuff terräng och tufft väder kräver en stor mental styrka. Jag försökte lägga energi på det som gick att förändra, och lät bli att lägga energi på resten. (Jag lade inte energi på att gnälla på vattnet under loppet, det var ju lika för alla, jag skojade om det men försökte mest gilla läget och göra det bästa av situationen). Jag försökte så stort som möjligt att vårda glädjen till utmaningen.

Så fort en etapp var gjord, gällde det att börja ladda med energi och vila inför nästa. En sak i taget. Jag vaknade med huvudvärk inför nästa etapp och tog en Berocca, dubbelt med magnesium, en resorb och åt lite vanligt bordssalt. Tog det lugnt med vattnet för att det skulle räcka och försökte verkligen att få bort den torra känslan i munnen.

 

Sanden

De första fyra etapperna bestod av mycket mjuk sand, sedan blev underlaget förmodligen mer lättsprunget, men då fanns det andra element som tog emot. Sanden hade så många olika nyanser och former att jag inte slutade häpnas över dess skönhet, fulhet, mjukhet och hårdhet. Natur och väder har format denna fantastiska öken och det är magiskt att vara en del av det.

 

Andra etappen

07:00 den 29 november.

Jag vaknade mellan 3-4 varje morgon. Det knastrade i munnen och prylarna var sandiga från kvällarnas stormar. Jag var lite orolig inför den andra etappen som mätte 42,2 km. Skulle jag få bukt med vätskebristen, skulle jag klara mig till första CP? Rätt många hade brutit loppet redan första dagen. Jag klarade mig mellan CP och här låg det lite tätare med ca en mil emellan. Förmiddagens hetta var inte lika märkbar då det började blåsa redan vid 9-tiden. Det var skönt, kändes som på Fuerteventura ungefär. Startfältet glesnade av och jag blev ensam långa etapper. Det är den härligaste av känslor, att vara ett med sig själv och naturen. När jag når den guldfärgade delen av öken vill jag bara dö.

Som skimrande nougatglass, mjuk och inbjudande. Foto: privat

Jag ville skrika ut min smärta. Där stod jag ensam och blickade ut över sanddynerna och det gjorde så ont av vackerhet, som om någon dragit ett hårt bultband runt min bröstkorg. Varenda vacker dikt, varenda vacker sång, varenda levande varelse på jorden fick plötsligt en mening. Det vackert formerade dynerna glänste i guld och brons. Jag kände mig som en inkräktare, en liten, liten varelse som hamnat här och tagit naturen till låns. Ett härligt skratt började bubbla i mig. Jag ville dö och återuppstå just där – nollställa min existens och för alltid veta att det vackra existerar och det är utanför vår kontroll. Vartenda steg blev lätt, varenda tanke klar och etappen var ren njutning rakt igenom.

 

Väl i mål kände jag en inre frid. Ett högre syfte. Det stormade och sanden blästrade mina ben och piskade mitt ansikte. Jag försökte få upp tältet men gav upp efter en stund. Jag gick bort och satte mig bakom en sanddyn för lite lä tillsammans med några andra, bland annat den svenska journalisten Fredrik Ölmqvist som fått springa etappen. Jag bjöd på lite svenskt godis från karamellkungen. Eftersom jag packat minimalistiskt så använde jag två buffar att skydda benen och min vindjacka på överkroppen. Det hjälpte lite grand.

En stilikon i sandstormen. Foto: Fredrik Ölmqvist

Kläderna

Mina stjärnspäckade gaiters mot sanden. Foto: privat

Jag hade specialbeställt ett par sandgaiters från en kvinna i Sydafrika, där jag själv fått bestämma tyg. Dessa visade sig vara helt oumbärliga och supertäta! En liten miss första dagen gav mig 0,5 msk sand i ena skon, men inte ett korn resterande etapper. I packningen hade jag även två vita kortärmade löpartröjor, en gul supertunn kortärmad, en vit långärmad (till kvällarna när jag var nyduschad), löparkjol, löparshorts, nya strumpor till varje dag, rena trosor och 3 buffar som är bra till allt. Jag kastade en tröja och en bh efter första etappen. De vägde för mycket. Jag kastade även en av de vita tröjorna där trycket smetats ut och den var skitig, svettig, ingrodd i sportslick (vaselin) och solkräm – den hade gjort sitt efter att ha suttit på mig i tre dygn. Skovalet var detsamma som på Fuerteventura – ett bar Inov8 X-trail 250.

Svett, sand, remmar från ryggsäcken och vaselin gick hårt åt tröjan. Foto: privat

När andra etappen var gjord och jag hade mött skönheten, var jag fridfull i själen, men fortfarande orolig över huvudvärken och vätskebalansen. Jag hade nämligen inte kissat på hela dagen. Detta gjorde att jag den tredje etappens morgon vaknade och såg ut som en michelingubbe, hela kroppen var uppsvälld och jag försökte få fart på maskinen genom att dricka och äta salt. Till slut tröttnar man på att dricka. Jag tror att bilden nedan talar för sig själv över svullnaden.

Ögon, kinder och näsa är så uppsvällda att jag ser ut som en emoji. Foto: privat