MdS Peru 2017 – Race report del 1(7) – Om hur det begav sig

Det här är berättelsen om hur jag på ett bananskal gled ut i öknen i Peru. Inte planerat. Inte väntat. Men ack vilket äventyr!

By Madeleine Deaton – The sand dunes of Huacachina, via Wikimedia

Marathon des Sables. Maraton i sand. För fem år sedan kom Petra med den knasiga idén om att vi kanske skulle köra MdS i Marocko tillsammans. Vi började titta på alternativ, drömma och skämta lite. Loppet var då fullbokat och vi försökte att få mediaplatser, men förgäves. Planerna rann ut i sanden då andra saker tog plats i våra liv.

I början av detta året frågade jag min son Alex om inte han och jag kunde åka till Peru i december och gå Inkaleden. Vi var båda singlar, hade råd och jag skulle så gärna vilja göra något tillsammans bara med honom. Bäst att passa på. Jag har under året tjatat, skickat förslag på resor men det ville sig inte bättre än att han träffade kärleken och en promenad med morsan i Sydamerika stod inte så långt upp på listan längre. Livet. Men min dröm om Peru kvarstod.

Som löpledare för Apollosport på Fuerteventura kom jag i kontakt med Henrik, som också var där i uppdrag för dem. Han berättade om HMdS Fuerteventura och jag gick igång på alla cylindrar. Han och hans bror skulle springa. När jag sedan fick en plats av Apollo tackade jag ja och sprang loppet. Där vann jag en startplats till Peru. När mailet kom var det 46 dagar kvar till start i Sydamerika. Jag hade minus två semesterdagar, ett virrvarr av tankar och den största beslutsångesten man kan tänka. Apollosports sponsrade direkt och min chef sa ”You go girl! Let’s fix the missing days somehow!” Jag tackade ja. Allt gick så fort och detta var ingenting jag för ett halvår sedan hade en aning om.

Representing Sweden

Nummer 127 – redo för start! Foto: privat

Som enda svensk har jag nu deltagit i Marathon des Sables Perus första upplaga. Jag var nervös som attan sista veckan hemma, men visste att det skulle lugna sig när jag väl kom på plats bland likasinnade. Halva distansen i öknen på Fuerteventura (120 km) gav ju träning i packning, en försmak av sand och tältliv. Distansen skrämde inte, däremot värmen, underlaget och eventuellt farliga djur. Jag hade dessutom dragits med en envis förkylning i tre veckor och hostade och snörvlade. Detta avhjälptes med förkylningsmedicin i Peru.

Loppet

Ökenloppet är upplagt i sex etapper på sju dagar. Livet i tält i öknen är 9,5 dagar då vi slussas ut två nätter före start. Fördelningen på etapperna var enligt följande:

Etapp 1: 37,2 km

Etapp 2: 42,2 km

Etapp 3: 32,7 km

Etapp 4: 68,4 km

Dag 5: Ledig då cutofftiden på distansen är 32h

Etapp 5: 42,2 km

Etapp 6: 19,6 km

Lägret

Mitt portnummer. Foto: privat

Varje litet camp bestod av sex tält, som vi inte behövde bära med oss men sätta upp varje kväll och montera ner på morgonen. Jag bodde vid pinne 23 tillsammans med Tommy från Danmark, Martyn från England och Maria, Kevyn och Lenin från Peru. Somliga läger var tight sammansvetsade och gjorde eldar på kvällarna, vi var lite splittrade och jag pratade mest med Tommy och Martyn.

Mitt hem. Foto: privat

Vätska

Varje dag tilldelades vi 6 flaskor 1,5 dl vatten. Detta var sponsrat från en vattenleverantör och innehållet i flaskan var lite kolsyrat. De kallade det ”vulkaniserat”. Detta gjorde att mina vattenflaskor halvt exploderade efter några minuters guppande. Inte helt optimalt för sportsammanhang. Det gick inte att koka kaffe på vattnet så det slängde jag redan första dagen. Denna ranson ska räcka under dagen till dryck, matlagning och tvätt av kroppen. Dessutom ska det räcka att fylla vätskesystemet i ryggsäcken till den första checkpointen (CP) som brukar dyka upp 10-12 km in i loppet. Där tilldelas vi antingen en eller två flaskor vatten.

Utrustningen

Loppet är helt självförsörjande och det är en del saker som är obligatoriska, andra saker tar man med sig för sin egen bekvämlighets skull, som ett liggunderlag till exempel. Och gaiters till skydd mot sanden. Min väska vägde in på 11,4 kg och det var i tyngsta laget, jag kastade lite saker och kom kanske ner till lite över 10 kg. Sen tillkommer ju 2 liter vatten under löpningen. En tung historia med andra ord.

Hygien

Voila! En toalett i öknen. Trä en påse genom sittringen och du har en spartansk men bra lösning. Foto: privat

I det första nattlägret fanns en brunn där en peruansk man stod vid och drog upp vatten vid. Han hjälpte mig att tvätta håret en sista gång innan loppet. För övrigt var det vatten, en minitvål, våtservetter och en minideo som skulle hjälpa min hygien de kommande sju dagarna. ”Toaletterna” i lägret bestod av en portabel stol i ett tält där du använde svarta soppåsar som du gjorde dina behov i, knöt ihop och slängde i en tunna bredvid. Till hjälp hade organisationen militärer som tömde tunnorna varje timme, satte upp tält och annan utrustning vid varje lägerställe.

Här är alltså mitt liv i 7 dagar

Mat, sovsaker, hygienartiklar, extrakläder. Sju dagars liv och ett ”hem”. Minimalism. Foto: privat

Tack vare tidsskillnaden var det inte svårt att gå och lägga sig tidigt. Det blev snabbt mörkt på kvällarna och sista natten innan start var det lite extra pirrigt i lägret. Jag somnade tidigt och vaknade många gånger under natten. Jag hade förberett två smörgåsar på glutenfritt nötbröd med jordnötssmör till den första frukosten, till det drack jag en Berocca och vatten. Jag var varm och fortfarande lite snorig morgonen för den första starten, varm av solen som hettade upp redan vid 8-tiden. Jag var nervös och pirrig, monterade ihop tältet och gick upp till starten – nu skulle äventyret börja. 250 km genom Ica-öknen i Peru. 250 km av sand, hetta och svett. 250 km varav många skulle vara på mjukt underlag. Jag var redo. Det var dags.

På väg mot start. Foto: privat