Så var det vardag igen. Jag hann precis hem från Oslo för att duscha, byta om och ta mig till Globen för att se Mia Skäringers ”No more fucks to give”. Samlade sporadisk sömn under min supportinsats i Oslo. Fick 2h till ACDC på högsta volym i hallen, sedan en snygg dregelpose på flyget hem. Men helgen handlade egentligen varken om mig eller Mia Skäringer. Den handlade ju om ultralöparen Martin Scharp. Här får du hans egen upplevelse!

Bislett 24-timmars… Ett fall framåt och då bokstavligen också eftersom jag var nära att svimma av utmattning. På 24-timmars i Växjö förra året så lyckades jag hålla 6-minuterstempo i 10 timmar sedan höll det inte längre och jag stannade den gången på 21,1 mil. Då var jag inte ens i närheten av 23-24 mil. Den här gången var det ett mycket bättre lopp. Jag höll jämn fart strax under 6-minutersfart utan några problem de första 16 timmarna men fick sedan kämpa ytterligare en timma för att behålla samma fart. Därefter var jag chanslös att nå mitt mål som var minst 23 mil.

Det jag alltid är bra på, mitt i eländet, är att hitta saker som just där och då inte känns helt omöjliga och som känns viktiga att fortsätta kämpa för. När det uppsatta målet glider en ur händerna (eller som i det här fallet fötterna) så är det lätt att kasta in handduken. Den här helgen kändes det viktigt att behålla tredjeplatsen och jag hade en tuff kamp med en dansk när det var tre timmar kvar och denna kamp gjorde mig vimmelkantig och svimfärdig den sista timmen. En annan sak som jag kunde fortsätta kämpa för var en kvalificering till Spartathlon, som enligt uppgift på plats skulle vara en passering på minst 216 km. Det kan ju vara så att någon har lurat mig också för att få mig att springa längre. Alla knep är tillåtna. Nu kom jag lite drygt 218 km. Det var fantastiskt att få vara med på första parkett när Dan Välitalo gjorde ett kanonlopp. Det gav också energi.

Det här med att springa inomhus innebär att det är liksom samma sak hela tiden och enformigheten sliter. På något sätt tycker jag det är lättare att ta sig ur småproblem utomhus även om det är regnigt och kallt. Detta jämfört med att springa inomhus på en drygt 500 meters tartanbana där ingenting egentligen förändras mer än att kropp och själ sakta bryts ner om man inte är på sin vakt. Efter 18 timmar är det lätt att stanna till lite extra vid gottebordet eller gnälla för sin support, som får tåla en hel del gnäll var tredje minut…Stort tack till Maria Thomsen och Stefan H som gjorde en mycket bra supportinsats. Det visade sig senare att supportinsatsen fick utökas till hjälp med bärande av väskor efter loppet samt incheckning på flygplats som då kändes lika krävande som en magisteruppsats.

Istället för lera och motvind så får man inomhus exempelvis stå ut med att höra ”Främling” 25 gånger och det är en kamp i sig, i alla fall för mig. De satt nämligen högtalare runt om hela banan. Det var däremot trevligt att få egna musikönskningar och hälsningar via speakern som pratade non-stop under hela loppet.

De här 23-24 milen finns där, det är jag ganska säker på. Känslan var mycket bättre den här gången så det blir ett nytt försök på 24-timmars i Espoo Finland i februari. Först blir det dock 100-miles på Tjörnarparen om 12 dagar. Jag ska bara lära mig gå först.