>Snöstorm. Snöfall. Snömodd. Snö. Snö. Snö.

Skulle ju transportlöpa hem. Tidsoptimist som jag är fixade-jag-bara-lite-på-jobbet och kom iväg en kvart senare än tänkt. Trippar ut från kontoret och möts av storm. I och för sig så stormar det ALLTID utanför Kista Science Tower. Försökte leta satellit, men började skaka av köld och drogs-liksom-med-den-stora-massan in i Gallerian. Hoppade på tunnelbanan iförd löparkläder och löparrygga.

Tunnelbanan var varm. Åkte en station och beslöt att inte ta de 12 minutrarna hem med tuben – utan letade mig upp ur underjorden till friheten. Och snö. För transportlöpning stod på schemat och transportlöpning skulle det bli.

Garmin hittade satellit direkt och jag kutade ner mot rackethallen, bort mot Råstasjön. Snömodden kändes tung och jag undrade om jag gjort ett dumt val att dissa tunnelbanan. Tänkte att jag måste ju hitta på något. Beslöt mig för att le och glatt hälsa på alla som cyklar eller springer. Första gubben på hoj hejade glatt tillbaka. Första löparen tittade bara på mig. Likaså den andra. Och den tredje. Nu blev det liksom allvar. Jag kom bort mot Solna, Råsunda och drog mot Huvudsta. Löparna som var ute var ju liksom jag… hårdhudade och brydde sig inte om att det var snöstorm. Trodde vi hade något gemensamt. Ville inte ge mig, ville ha ett ”kämpa på!” tillbaka. Jag alternerade mina insatser och hojtade ”Grymt jobbat i snön!”, ”Härligt!” och ”Bra kämpat!”. Ingen reagerade. Inte ett ynka ”hehe” inte ens ett leende. När jag passerat Pampas och tog mig mot Kungsholms Strand vågade jag inte hojta på någon längre. Var rädd att nån skulle ringa dårhuset och att jag skulle bli upplockad. Att det ska vara sån utmaning att få folk lite glada!

Vips var jag hemma. Hade lagt ytterligare 9 km till statistiken och trotsat väder och dissat varmt transportmedel. Det här vädret ger ju inte bara starka ben! Det bygger ju pannben också.