>När jag vaknade igår morse var ju inte målbilden för idag en superstel kropp!

Om jag utsätter mig för saker så kan jag ju inte gnälla! Alltså låter jag bli att skriva om dagens träningsvärk i rumpa och lår. För jag gjorde frivilligt alla rumpövningar på Nordic Military Training med Johan igår. Det brände fint i skinkorna och hela Östermalm doftade bacon vid 7-snåret. Att nacken känns stel efter en schysst nacksvingsvolt utförd av Abbe har jag bara mig själv att skylla. Jag var oförberedd och trodde att jag skulle vinna. Vilket jag förstås inte gjorde.

Istället förmedlar jag min målbild för Stockholm Marathon 2009. Varsågoda!

Jag dricker rosa champagne med Karin. Bilden är från förra årets marathon där Karins pappa också är med. Jag tror bestämt att jag står och sjunger ”Du gamla, Du fria”.

I år står jag lite stelare eftersom jag pressat mig totalt och verkligen kramat ut den sista energin. Min mamma ser till att skumpan är kyld, och jag låter inte Karin vänta för länge på ÖIP på att jag ska ta mig i mål. Jag glider/spurtar/kryper/skriker/dansar i mål på 3:45:46 (och vinner en brödrost), fäller en glädjetår, kramar Tone och Sebban som sprungit in samtidigt, skrattar och väntar länge, länge, länge på att se brorsan ta sig över mållinjen. Benen skriker, tårna ömmar och endorfinet pumpar. Jag är lycklig.