Fåglarna kvittrar med lov om vår. Jag blundar och vänder mitt ansikte mot himlen. Det doftar fortfarande snö och den fuktiga kylan kryper in under huden. Jag låter fötterna långsamt börja jogga igen, flytta sig steg för steg mot skogen. Jag viker av från Råstasjön. Ursvik ligger ännu någon kilometer bort och där väntar hård packad snö och is. Mina icebugs smattrar mot asfalten och längtan till våren är stor. Längtan överlag fyller min bröstkorg. Till värme. Till harmoni och balans.

En timme i skogen gör mumma för själen. Jag låter tankarna komma och gå som de vill. Kroppen flyttar sig framåt, upp för backar och jag släpper på utför. Min andning är ömsom hårt flåsande och ömsom i balans. Musklerna, hjärtat, blodet och hjärnan samarbetar och anpassar sig till terrängen. Hjärnan vilar när kroppen jobbar.

Väl ute ur skogen använder jag asfalten från skogen tillbaka till stan som transport. Inne i själen har jag samlat lugnet. Jag lämnar inte, jag samlar.