Härlig löpväg. Foto: privat

Dunk-dunk-dunk. Pulsen slår i tinningen. Det är varmt. Vinden som tidigare blåst hårt mot mig tas upp av berget på min högra sida och det är tyst och stilla. Jag springer och har ett flyt. Fötterna pinnar på och hjärnan registrerar stenar och ojämnheter. Dunk-dunk-dunk. Pulsen och fotisättningen är i en härlig symbios. Jag är ett med löpningen. Jag är en enhet. Det är det där flytet jag ofta eftersträvar. Flow. Jag är ultra. Stenstigen är ljuvlig och allt stämmer till hundra procent!

aj. Foto: privat

Tankarna glider iväg. Jag tänker på jobbet – BAM! Där ligger jag raklång på den steniga stigen och knäna blöder. Höger lår har fått sig en rejäl smäll men det är inget som syns på en gång. Jag kollar handflatorna och de är hela -puh! Reser mig upp, borstar av mig och springer vidare fram till gruppen. Jag har ju trots allt 12 kilometer kvar på rundan.

Så fort jag tappar fokus i terrängen så ligger jag raklång. Varendagång! Men jag har vant mig och jag lägger ingen större vikt vid blåmärken – även om de denna gång blev gigantiska. Vilken tur att det snöar här hemma så att jag får ha långa löpartights tills de har bleknat.

Höger lår. Vänster knä är lika blått och med lite sårskorpor förstås. Hard core Ultra. Foto: privat