>Fasiken vad läskigt det är att springa fort. Att inte få gömma sig i tränarrollen och peppa andra till stordåd… utan att själv vara den som måste prestera!

Efter en superhärlig Bibimbap till lunch med Lilla Duktig, några knäckemackor och en apelsin på eftermiddagen (och massor av vatten) ansåg jag mig energifylld. Icke desto mindre skraj för 400 metersintervallerna som stod på schemat. Med kollande Coach Ken.

Tog en lugn uppvärmning i dryga 5 kilometer. Lät mig drillas av dagens tränare Tone som körde löpskolning och stegringslopp med oss. Sen var det dags. Mitt mål var att köra 400 metersintervallerna på 1:30. Jag ville greja 8-10 stycken. Bara att leverera.

Fick blodsmak på fjärde intervallen när Coach Ken anslöt. Han peppade fram mig efter kurvan mot sista raksträckan. ”Bra Mia, tryck på nu – du håller hela vägen!”. Den 7:e intervallen gav känsla av ”trampa vatten”. Mjölksyra förstås. Grejade den 8:e, hakade på förslaget om en nionde. Efter denna intervall var jag totalt slut. Under passet uppmättes den högsta pulsen till 177 – rätt högt för så pass ”korta” intervaller. Jag fick förlänga ståvilan mellan intervallerna för jag hade svårt att få ner pulsen. Detta kan bero på att TEC’s 16 mil fortfarande sitter i kroppen. Jag valde en längre vila för att greja mina intervaller snabbare – gjorde jag det då? Kolla in det här!
>Kör så det ryker
Jag sprang alltid samma bana runt Zinkensdamms IP men sträckan varierar hej vilt. Jag är i alla fall glad att spannet bara låg mellan 1:28 – 1:31. Jag är nöjd med passet – nu är det bara lätt löpning som gäller till lördagens tävling.

Lätt och lätt – det blev ett grymt bår-bärar-pass med Spyfys på NMT imorse, där Ultra-Bernt gästspelade. Tur att jag inte springer på armarna!