112 blir det. Men du sa 98! Men det blir väl 105 i sånna fall om vi kör 7 stycken på tillbakavägen? Nej, det går parvis – du gör ju 7 när du kommer tillbaka också.

Klockan är 06:15 på morgonen när vi lämnar Östermalm IP. Jag tränar med den gröna gruppen och vi har ett tufft pass framför oss. Efter uppvärmning blir vi indelade i tvåmannapar/Trupper och ska följa ett pärlband av västar utlagda på fältet. Vid första västen gör du en burpee, vid andra västen gör du två. Och varje gång du kommer tillbaka till starten och skickar iväg nästa trupp så gör du lika många. Det ligger sju västar på fältet. Jag tänker inte, jag bara gör. Tänker gör däremot Emil. Och Lotta. De dryftar om antalet om vi gör 7 stycken på sista och vid nedräkningen kör den två gånger eller en.

Foto: privat

Hursomhelst så är det en hel massa burpees. Det är jobbigt att springa på gräsmattan som är lite sank efter vintern – särskilt efter att ha gjort burpees. Det känns som om benen går rätt ner igenom och att varje burpee samlar mer cement i låren. Mina tankar är hela tiden ”Här och nu. Detta gör mig stark. Fokus”. Eftersom Emil höll koll på antalet hela tiden utmanade jag honom och körde en extra – 113 burpees. Bra insättning på träningskontot. Tävlingsmänniska – jag? Neeehe då.

Efter löpnings- och burpeeutmaningen fick vi lite sköna benövningar, transportera varandra på ryggen tillbaka till ÖIP för att avsluta med en mycket bra höftövning. Instruktören tyckte inte att det var okej att sluta fyra minuter för tidigt så han lade till 100 situps. Förstås. För det är så det fungerar – maxa tiden, maxa utmaningen. Och jag utmanade Emil ännu en gång – tog 13 situps till och han 12.

Detta kan vara den bästa starten på en onsdag.