>…jag var sämst. Verkligen S.Ä.M.S.T

Uppdaterad med samtliga bilder….klicka på länken nedan.

Det jag trodde skulle vara värst övervann jag rätt snabbt. Vi fick instruktioner av Bruno hur vi skulle köra banan, och testa de olika momenten. Hela första varvet darrade jag av rädsla. Armar och ben var som gelé. Men jag testade i alla fall. Att det ska vara så förbannat jobbigt att var 1,5 meter över marken, det ser ju så lätt ut. Att klättra upp för stegen var helt ok, det var den jag bävat mest för. Att ta sig över hindret med hjälp av rep grejade jag bara en gång. Jag ramlade faktiskt ner bakom hindret och slog i ryggen – detta var under uppvärmningen och jag tyckte det var lite pinsamt…jag skuttade snabb upp och låtsades att det var meningen… *visslar*

>Jag var inte så dålig...
Inte ett enda hinder var jag bra på. Jag sög rejält. Sämst var jag när jag skulle ta mig över hindren där man måsta hiva sig upp – jag har förmodligen tränat för lite ”Hoppa-upp-och-ner-i-en-bassäng” för jag saknar både tekniken och styrka.

Jag är glad att jag lyckades övervinna lite höjdskräck och ta de höjd-läbbiga hindren. Jag accepterar att jag är en looser på att ta fram jävlar-anammat när det gäller att ta sig över prylar (Vem faaaan behöver det under Stockholm Marathon liksom?). Äsch. Jag har allt sparat på foto och film. Njut av eländet här. Jag försökte lindra att få sår på armbågarna med mina allt för stora knäskydd…

P.S Jag tycker det är okej att vara skitdålig på saker också. Ger en möjlighet till att bli bättre. Rapport om blåmärken lär ju komma.