>utan dalar inga toppar.Dags att lyfta blicken. Landa känslomässigt och hitta kraften.

På något konstigt sätt gillar jag att få postloppsdepp, landa i tankar och känslor och hitta tillbaka till det som känns viktigt. Jag gillar på något konstigt sätt att känna sorg, längtan och ensamhet. För känner jag så lever jag.

I min löpning drivs jag inte av att hela tiden prestera på topp eller att persa. Det är stört omöjligt. Jag är fortfarande en gröngöling i löpsammanhang och har varit superduktig på att verkligen njuta av resultatet av Skövde 6-timmars och TEC 161 km. Nu är det nog som Fredrika säger – hormoner och obalans. Tid för återhämtning.

Jag hade ju sett framför mig att kroppen skulle göra ont och få slita hund efter TEC. Jag blev otroligt förvånad över utebliven smärta. Nu dealar jag på insidan istället.

Jag har valt bort IF Linnéas träningsläger till helgen och det gör ont i hela hjärtat. IF Linnéa är som en andra familj. Men jag behöver boosta mig själv, bygga Mia. Jag längtar efter en promenad med dottern, fixa sonens älsklingsmiddag och busa med brorsbarnen. Jag vill hänga med Bästis och fika med farsan. Jag vill springa långt och ensam. Jag vill ladda mina batterier. Gör jag detta tar jag mig igenom dippen och får uppleva glädjen igen. Det är därför jag tycker om tillståndet – för att aktivt göra val och ta mig ur. Och fram. Som en annorlunda utmaning.

Det jag vill – det kan jag.

Ser fram emot att kicka igång mitt träningsschema nästa vecka – nyboostad – plus att jag tänker lägga lite vilotid på att kartlägga och analysera mina medlöpande syskon i Familjefejdens ”Pappa Putte LK” när vi kutar Kungsholmen Runt den 8 maj.