Och där stod hon med matkassarna och väntade på hissen.

”Hon” är i det här fallet jag. Jag stod alltså och väntade på hissen när grannen kom (trots debatten om vardagsmotion). Hon stirrade på mina 3 kassar och sa att hon sett mig i matvarubutiken. Då hör jag mig själv säga:

”Jag sprang hem med matkassarna”. Hon tittade konstigt på mig och undrade varför. Jag fick en utanförmigsjälv upplevelse i samma sekund. Där står jag och väntar på hissen och hasplar ur mig ”Bra träning inför min militärträning där vi bär en massa vattendunkar”. Jaha. Det var ju intressant. Men jag kände mig plötsligt som en väldigt udda granne. Lite manisk sådär, som ofta möter de andra iförd träningskläder.

Spackel- och hjälmkasse. Foto: privat

Spackel- och hjälmkasse. Foto: privat

Sanningen är den att jag kör streakrun. Det vill säga att jag springer en kortis varje dag. Den kortaste sträckan är satt till 4,5 kilometer och jag hade lite bråttom just igår för jag skulle på konsert. Jag hade dessutom saker att uträtta. Alltså klär jag om till SuperWoman och gör följande:

  1. Springer med en kartong till Schenkerstället 280 meter hemifrån. Stoppar GPS:en. Lämnar in returen till mannen.
  2. Startar GPS:en och springer till Flügger för att handla spackel. Klockan landar på exakt 1500meter.
  3. Springer vidare 200 meter och köper en cykelhjälm som ska bli present till brorsonen i helgen.
  4. Springer en extrasväng mot Odenplan och upp mot Vasaparken. Kassen hänger med än i ena handen än i den andra. Folk glor.
  5. Vid Vasaparken slår klockan om till 3 kilometer. Det är knappt 1 kilometer hem. Springer en extrasväng i parken och möter samma människor som glor ännu mer.
  6. Springer över S:t Eriksbron och har 4,10 kilometer på klockan när jag går in och handlar mat. Det saknas alltså 400 meter. Det är 280 meter hem.
  7. Går ut med två stora, halvtunga kassar och min spackel- och hjälmkasse. Springer flåsigt runt huset och hemåt. Får exakt 4,5 kilometer framför porten. Är nöjd.
  8. Möter grannen vid hissen.

Vilken tönt jag är.