>

Äntligen, äntligen, äntligen! Ett av mina mål har varit att få löpningen som en del av mig, en del av min vardag. När jag tränade till maraton för tre år sedan blev det så. Löpningen var en del av mig. Idag tänkte jag att jag skull hälla upp ett glas rött, lyssna på musik och fixa lite hemma…jag ska bara ut och springa först. Där satt den!

En av anledningarna kan ju vara att maraton närmar sig våldsamt snabbt. En annan kan vara glädjen över min Garmin Forerunner 305, jag kan inte med ord uttrycka hur glad och lycklig jag är varje gång Garmin-polarn och jag tar en tur. Alla små mål jag satt upp börjar falla på plats -> bli lite snabbare, få in tusingar i träningen, lyssna på tips, utveckla, testa och justera. Jag vill ha maraton här och nu. Jag vill ha min bror bredvid mig och se om jag kan leverera. Jag vill prestera. Prestera mera. Jag vill, jag vill, jag vill… jag tror att jag exploderar snart.

Fast en liten rädd djävul sitter på min ryggrad och irriterar mig, den viskar ”Kom igen och visa att du klarar 28 kilometer imorgon först…”

Jag ska ta min revansch på 28 kilometer imorgon. Utrustningen är fixad; nytvättade kläder, nyinköpta Compressionsstumpor (Ja, Masse, jag gick på det till slut), nyklippta tånaglar (de som är kvar) och iPoden laddad. Dessutom har jag peppat mig mentalt genom att läsa alla löpar- och träningsbloggar som jag får sån inspiration ifrån.

Nä, nu ska jag ta ett glas vin och se på när min man lagar Thaimat (han fick en thaimatlagningskurs av mig i februari) och drömma om ett par turkosa, blommiga Asics som finns på Runners Store…och nynna på Strömstedts ”Hon har blommor i sitt hår” fast med den egna texten ”Hon har blommiga små skor” Eller varför inte ”Hon har blommor på sina blånaglade tår…”

Längd: 9,02 km
Tid: 48:36min
Genomsnitt: 5:23/km
Medelpuls: 151 (max 165)
Jag sprang om: 1
Blev omsprungen av: 0