I backen upp förbi Danderyds sjukhus säger han det. Att jag inspirerar. Det är självaste Björn Sunesson som sprungit över Amerika inte mindre än sex gånger och ska nu i februari göra det för sjunde gången, som släpper orden.

Vi har pratat om vad som driver oss. Om upplägg för långa äventyr. Om hotell vs. Tält, om bekvämlighet och distanser. Björn springer 80km per dag över Amerika. Jag snittade 100km över Sverige. Han springer med vagn. Springer hela tiden. Jag varvar löpning och gång. Vi avslutade samtalet med att jag lovade honom extra energi för ytterligare två mil under de dagar han behöver ta sig längre för att ta sig till en bekväm säng på ett hotell under nästa Amerikautmaning.

Årets Sista Långpass

Med start vid Slussen, löpning mot Stadion längs med Valhallavägen, mot och förbi Cosmona och Danderyd med första stopp vid tunnelbanan i Mörby Centrum. Sedan tassa vidare mot Sollentuna och bakluckefika vid Sjöberg. Mot Akalla, ut på Hanstafältet och de coola fjällkorna från Norge. Matstopp på Max i Barkarby. Vilselöpning genom Jakobsberg, Viksjö men ändå tillräckligt rätt för att hitta bakluckan vid marathondistansen. Efter kaffe, buljong och skumtomtar joggandes den sista biten mot stan. 61 kilometer.

Landningen

Efter sommarens Trans Sweden har jag haft svårt med driv och motivation. Idag fann jag mig igen. I mitt rätta element. I rörelse framåt. Först i stor grupp där jag njöt av folks ljud av fot mot mark, att andas i takt som om vi var en enda kropp. När inget känns jobbigt. Jag är så totalt närvarande i nuet. Sedan i mindre grupp med kampen att fortsätta trots stela låt och lång raksträcka längs med Bergslagsvägen i 15 kilometer. Jag är tillfreds.