>…och bäst som jag springer och tänker på min vita månad springer jag förbi honom!

Tvärnit och ett fånigt ”Får jag ta en bild?” Javisst, svarar han. Jag fotar och kutar vidare de sista 200 metrarna hem.

Idag har jag varit grymt jobbig hela dagen. Ömsom hoppandes jämfota, ömsom galet skrattande. Jag har haft energi utöver det vanliga och kännt mig grymt stark och positiv. Härligt med kolhydratdränering (trodde jag).

Tyvärr stannade energin och den positiva känslan i huvudet och i själen. För när det var dags för uppvärming och 8*200 meter så sade kroppen ifrån. Den ropade ynkligt ”Hjälp mig, ge mig kraft, ge mig gröt!” Under uppvärmningen fick jag håll, under intervallerna mådde jag illa (trodde faktiskt att magen skulle vända sig ut-och-in men det gjorde den inte). Efter nedjogg kände jag mig okej igen.

Samtliga som tränade med IF Linnéa idag, och som ska springa maran på lördag kände att det var tungt. Alltså var jag inte ensam. Karin var som vanligt grymt stark och levererade sina intervaller smidigt och med en jämn fart. Mina diffade på 191-215 meter, tiderna varierade mellan 42-46 sekunder och den bästa pacen var 3:18 – inte illa! Total löpning inkl upp- och nedvarv, intervaller och jogg från Karins bussholk = 8,19 km, Tid: 42:08 (5:09/km).

Magonten kan komma från att jag saknar kolhydrater, eller åt två nävar nötter innan träningen 🙂

Imorgon bitti blir det sista joggen innan maran, tillsammans med Nike. Det är toppen att ha stämt träff tidigt imorgon så jag inte snoozar och somnar om istället.

Nu ni. Det är nära.