>>Jag är livrädd!
Under KUL-helgen fick vi lyssna på Mattias Bramstångs äventyr när han sprang Trans Europe Footrace från Italien till Nordkap.

Jag lyssnade, förundrades, inspirerades och njöt av alla bilder. Vilken utmaning att ta sig löpandes genom Europa; 4700 km i 64 etapper. Mattias gjorde detta tillsammans med Andreas Falk. Båda killarna är fantastiska förebilder och deras prestationer är helt grymma.

Jag satt och kände igen en hel del – särskilt gemensakapen och teamarbetet mellan killarna. Så jobbade jag och Staffan under GAX 100 miles. En lightversion på deras stora äventyr. Men ändå, jag har liksom min egen Andreas Falk – känns coolt.>Jag är livrädd!Staffan – Min egen Andreas Falk 🙂

Mattias berättade om naturupplevelser, klimatförändringar, småförkylningar, inflammationer i knän, blåsor på fötterna och om att bo med många andra tillsammans i konstiga utrymmen.

Att bo i små, konstiga utrymmen slapp jag och Staffan – kanske kommer vi att få sova under en gran nästa sommar om vi får plats på GAX Trans Scania… eller i vår följebil som Världens Bästa Kattis ska köra.>Jag är livrädd!Jag och Staffan – förhoppningsvis ett team på GAX Trans Scania?

Varför är jag livrädd nu då?

Jo, Mattias berättade att han under de 64 etapperna sprang mycket långsammare än han tidigare gjort. Nu efteråt är han inte i närheten av sin snabbhet som han hade innan.

Shit! Shit! Shit! Jag har inte tränat eller utfört någon snabbhet sedan i våras. Jag har tjuvstartat min ultrakarriär och njutit omkring i löparskor. Jag har sprungit längre och längre. Samtidigt långsammare och långsammare. Och om 6 dagar börjar min hårdträning. Den som ska göra att jag kommer längre på 6 timmar. Då måste jag ju bli snabbare. Nästa vecka skrämmer mig. Jag är livrädd.

Att möta sina rädslor och övervinna dem bygger pannben – Ge mig tillbaka mitt fokus – det som jag hade precis här!>Jag är livrädd!