>

Ja min son, du har så rätt!

Efter tips från Ultrabejbsarnas Ultrabejb bytte jag min söndagsfjös mot tempopass. Piskade ut sonen mitt på dagen och vi satte av längs kanalen. ”Shit, vilket tempo håller vi?” utbrister Alex. Han är van att jag ”mesar” i 5:30-tempo som uppvärmning, men det hade vi inte tid till idag. Första kilometern tog vi på 4:24 bort mot Stadshuset. När vi vänt och fick lite motvind säger SnurreSprätt ”Faaan, vad du flåsar – har inte militärträningen givit något?” ”Hurrk” svarar jag. En fotbollsspelsliknande varelse drar förbi, jag ser paniken i Snurres ögon. ”Spring du!” klämmer jag fram. Han måste förbi, han måste vinna – inte låta någon annan köra om. Särskilt inte eftersom det var ett halvår sedan han var ute och joggade. Han är snabb. Han är uthållig och HAN SNACKAR TA MIG FAN lika mycket som jag. ”Kom igen nu! It’s all in your head, morsan!” Och jag vet att han har rätt. Men det känns som om bröstkorgen ska sprängas, benen går fram, fram, fram men luften räcker inte till. Vid andra vändningen tillbaka, efter ungefär 4 km säger Alex-Snurre-Sprätt-han-som-kan-prata-hela-tiden-när-jag-flåsar-som-fan ”Nu kör vi tempo, dags att öka!” Och han ökar. Han springer hela vägen till vår port med lätta steg, och allt jag tänker på är ”It’s all in my head!”

Sträcka: 6,01 km
Tid: 27:27
Snitt: 4:34 / km
Medelpuls: 169 (179)

Nytt PB per kilomter tack vare Snurre Sprätt – firades med god hallon- och rabarberpaj hos brorsan (där vi firade Malins födelsedag -grattis!). Jag fick den här fina teckningen av bästaste Linnéa:

Till Mia

Vi sprinerg. Min besta faster och Linnéa.

Hon har till och med ritat mina löparflätor. Underbart!