>Orden ekade som påminnelse i min skalle idag. Och visst fasiken har sonen rätt.

Planen var att köra fyra tusingar. På löpband. När jag kom till gymet kändes det trångt, varmt…varmt. Äsch – bara att börja. Värmde upp i 2 kilometer i 6-minuterstempo – hann precis få varma händer – pulsen låg på 139 slag. Sträckte mig efter PIL UPP och satte av i den första intervallen. Gjorde inte samma misstag som förra gången utan rattade upp till 15km/h på en gång. Steget var lätt, jag kände mig oslagbar. Titta samtidigt på backhoppning på TV (Vet ni hur snabbt det går att hoppa!??) – jag trodde att det gått en minut när jag kollade ner på displayen och det hade gått 21 sekunder. TJUGOEN SEKUNDER! Herrejisses.

Fokuserade på TV-skärmen och försökte räkna steg. Nu måste det väl ändå gått mer än en minut. Femtiofem sekunder (55!!). Äsch – bara att fortsätta – det är ju bara 3 minuter kvar. Vad är ynka 3 minuter av mitt liv? Ingenting. Intervallen gick bra, när det återstod 2 minuter kändes det som tiden gick lite fortare.

Joggade ner i 300 meter och satte av i nästa intervall. Tiden gick lika långsamt som i början av den första. När jag sprungit precis halva, 500 meter, slängde jag upp handen och tryckte på STOP. Hallå – varför? Där stod jag med ett stannat band. Sneglade på klockan och ville hem och äta middag med barnen. Bara att ge upp.

Såihelsefyr inte! Klev tillbaka upp på löpbandet och hörde Alex ord som han ropade till mig under ett snabbdistanspass ”Fortare! It’s all in your head morsan!” Och visst har han rätt – tänk om tänk annorlunda. Jag var svettig och varm, drack vatten och sattte fart i något som skulle vara mittemellanintervallernajogg. Körde 5-minuterstempo och rattade upp. Tänkte köra en tusing och sedan kanske tillåta mig en 500-ing. När jag sprungit 400 meter känns det bra, steget är lätt och pulsen 171. Helt okej. Inte för jobbigt. I samma sekund de digitala siffrorn visar 500 meter slänger jag upp handen och trycker på STOP-knappen.

>It's all in your head Morsan! följetongen fortsätterEn svettig Mia som oroar sig vad coachen ska tycka om dagens insats…

Bara att kapitulera. Det skulle bli Femhundringar idag. Eller halva tusingar. Eller en tusing och 3 femhundringar. Straffade mig själv, jag menar bonusade mig själv, och körde någon kilometer i 5-minuterstempo efter den sista femhundringen. Fick ihop 8 km. Jag hade i alla fall snygga, lätta kläder. Det är alltid något – och svettig var jag – det bara dröp om mig.

Men nog sitter det i skallen alltid. Löpsteget var lätt, flåset kändes okej, kom upp i 176 som högst i puls och benen var pigga. Jag kände mig otroligt trotsig varje gång jag tryckte på STOPknappen. Men… det är ju ett helt halvår kvar tills jag blir vuxen.