>Lite disträ, med huvud som trä, sedan så ball – full av metall!

Det var 65 kg Mia som klev in i spinningsalen och lite disträ hoppade upp på 35 kg(?) Schwinn-cykel, hård metall på ett oljat ekgolv.

Instruktör Julie satte långsamt fart på benen. Med hjälp av musiken, i ett härligt möte mellan Enya och E-Type fick hon även fart på skallen. Till tonerna av Jean-Michel Jarre förflyttade hon hela mig till en skog som skulle passa in i ”Sagan om Ringen”, där jag lyftes upp bland dimhöljda berg och skådade landskapet framför mig. Med guidning om terrängen och det piskande regnet (där vi var tvungna att ta i för gyttjan var slirig…) tog jag mig fram till platån – här bröt solen igenom och vi fick medvind i nerförsbacken. Jag liksom kände hur leran på benen torkade i vinddraget och min svett rann längs ryggen och höll mig varm. Jag pinnade på och blev varmare och svettigare.

Just när jag befann mig i Ingemansland där benen skriker, pulsen är på topp och svetten riktigt dryper ner på golvet – just där och då kände jag mig tokstark. Jag var ett med cykeln, jag hade bemästrat varende slirig, lerig uppförsbacke, jag var oemotståndlig – jag var fantastisk!

Ut ur spinningsalen klev en formation av känslor, styrka och pannben. Jag lovar att det var en härlig symbios av 100 kg Mia-Schwinn där muskler, vilja och cykel blivit ett.