Jag slänger en gammal vägbeskrivning och plockar fram en ny. Foto: privat

Mitt första sextonmilalopp var GAX 100 Miles med start i Ystad 2009. Jag sprang mitt livs första riktiga äventyr och jag minns känslan av att gå i mål än idag. Känslan långt inne själen att jag grejat det – jag kunde. Vi kunde! För jag sprang tillsammans med Staffan. Vi delade som vanligt på uppgifterna, drev det vi var duktiga på – han med fullt fokus på uppgiften och koll på tekniken, jag med drivet och den positiva energin (jo, Staffan är också positiv men jag kan inte navigera…). Efter GAX öppnade sig äventyrens dörr och jag har sprungit 16 mil eller längre inte mindre än åtta gånger (mitt längsta slutförda lopp är Trans Scania 246km som jag klarat tre gånger).

I mål efter 28 timmar och 18 minuter. Glada och lyckliga. Foto: privat

Detta ger mig en löpartrygghet. Jag vet att jag kan springa ett maraton vilken dag som helst i veckan. Att jag sedan tackar JA till att springa GAX igen är inte konstigt. Jag behövde hitta något att fokusera på efter uppladdning, urladdning och nerladdning av Trans Pyrenéerna i somras, då jag bröt efter 30 mil och hade svårt att få tillbaka motivation till lopp igen. Det konstiga är att jag tackade ja till GAX för att vara DEN SOM NAVIGERAR!

Hur tänkte jag nu?

Lisa och Kim tror nämligen att jag ska hitta på Skåneleden. Hur svårt kan det vara…? Jag har fram till 8 juli på mig att finna ut svaret.

Den här biten går inte att hamna vilse på. Vattnet på vänster sida, vattnet på vänster sida – eller var det höger? Här hade jag vänt mig om för att fotografera. Foto: privat