>Vad är jag så rädd för? Varför vågar jag inte utmana mig själv? Vad får mig att hålla tillbaka? Jag springer långsamt för….för…för vaddå? Är jag rädd att falla ihop och dö? Nej. Är jag rädd att jag inte ska ha krafter kvar? Kanske. Men jag kan ju inte hushålla på krafter varje gång.

Allra värst är det när jag ska springa med någon annan som är snabbare. Jag blir skiträdd och nästan ångestfylld. Jag antar att jag är rädd att förstöra vederbörandes pass genom att sinka tiderna. Men varför passar jag inte på att öka istället? Lite till. Ytterligare några pulsslag? Ett par sekunder per kilometer.

Jag är superlycklig att jag klarat att få in tusingar i min träning. Efter varje genomfört pass känner jag mig jätteglad – men innan! Jag är livrädd. Som att slänga mig ut genom ett plan på 3000meter. Utan fallskärm.

Jag gillar ju utmaningar. Är jag rädd att göra ett toppenpass och sedan aldrig göra det igen? Hur kommer det sig att jag aldrig maxar?

Det är väl dumt att bara testa sin potential på tävlingar. Det vore ju faktiskt smartare att tänja gränserna innan och se hur mycket man pallar med utan att spy!

Tänker jag högt nu? Varför tränar jag? För att springa samma sträcka i samma takt om och om igen. Nej. Jag vill bli bättre. Jag vill bli snabbare. Jag vill utmana mig själv, sätta kortsiktiga mål, nå dem och fira. Sätta nya mål, bevisa för mig själv att jag kan. Jag vill växa som människa. Jag vill bli en snabb löpare. Varför fegar jag?

För att möta denna rädsla bokar jag in pass med andra – möta rädslan, hantera den och gå stärkt ur den. Finns det en möjlighet att flytta fokus från känslan och vara mer statistisk? Något i stilen med: Om du springer Xkm i en fart på xxmin med pulsen 157, borde du ha kapacitet att springa xx. Jag tror att rädslan för misslyckande bleknar i förmån för utmaningen att det skulle vara möjligt.

Fast…jag tror att ett par Blommiga snabba Asics hjälper till på traven. Ta bort lite av rädslan rentav. Flyttar fokus i alla fall.