>

Vilken jakt!

I morse hade Pertti 10,1 km tillgodo. Han lade till sin morgonjogg på 15 km någon gång mitt på dagen. Jag funderade starkt över att springa totalt ett marathon om det så behövdes. Jag ville inte falla på mållinjen – jag ville verkligen vinna! Det kändes lite tungt att starta med 25km i häcken – men Rune’s ord om målbild poppade hela tiden upp i skallen.

Del 1. Lunchjoggen = 15,06 km
Superbussiga Sebastian springer rätt ofta i Ursvik, vilket jag också gör på luncherna. Han erbjöd lite sällskap. Självklart hakade jag på och vi bestämde tid. Samtidigt poppar det upp massor av oannonserade möten och klämma-in-i-sista-minuten konferenssamtal på jobbet. Jag hann dock ta 10-kilometaren som delvis bara var ett lerhav (hej hej bruna Kayanos). 4 av dessa kilometrar hade jag lera sipprandes mellan tårna. Lade till lite bonus i Kista industriområde och fick ihop 15,06 km. Nu hade jag i alla fall kutat in 15 av 25 km – 10 kvar.

Del 2. Uppvärmningen till IF Linnéa = 12,02 km
Jag sprang hemifrån via Karlbergskanalen, bort mot Kristineberg, Fredhäll, Smedsuddsbadet, Västerbron, Hornsgatan och ett ärevarv på Zinken. Det blev drygt 8 km. Knappt 2 kvar till nollning. Lät klockan rulla vidare när vi värmde upp till Münchenbacken. Jag sprang en backintervall och insåg genast det dumma med att peta in kvalitetsträning i ett marathonlopp. Catti försökte samtidigt kolla av hur Pertti tränade på kvällen, han svarade att han jobbade kvällsskift och skulle cykla hem… Duracell-Karin försökte också luska hur P tänkt springa, men han var som en mussla. Bäst att ta det säkra före det osäkra… jag måste samla ihop tillräckligt med distans för att han ska få svårt att komma ikapp. Min gissning ligger på att han springer 115-17 km på kvällen.

Del 3. Bonusrundan, för att jag är jag. = 17,06 km
Jag nollade klockan vid backen och körde lite fram och tillbaka på platt mark, joggade med de andra tillbaka till klubblokalen. Fredrik B erbjöd sig att springa Söder runt med mig i det kalla regnet, Staffan erbjöd skjuts av prylar så jag kunde springa imorgon (lite för sent), Bruno hade tidigare erbjudit sig att cykla bredvid om jag sprang en mara, men den som sparrade mig på slutet blev Ken. Jag orkade inte springa runt Söder, jag ville hem. Vi tog den långa vägen hem – Ken på cykel, jag i Ultrafart. Via Hornsgatan, Söder Mälarstrand, Gamla Stan, Karlbergskanalen och…

PANG! Mitt framför ögonen står Pertti, eller springer rättare sagt. Ken börjar skratta hejdlöst, jag vet inte vart jag ska ta vägen, Pertti ser lika förvånad ut… vi tar i alla fall upp kameran och plåtar det sanslöst roliga. Jag försöker berätta för Pertti hur viktigt det är med vila, hur dumt det är att springa i regnet, hur mycket hans fru saknar honom, hur ledsna mina barn är för att jag aldrig kommer hem. Ingenting bet. Han tvärvände och sprang med mig, med Ken skrattandes på cykel bakom. Vi passerade mitt hus. Jag mörkade hur långt jag sprungit och sa att det började närma sig 3 mil, fast jag egentligen bara hade några hundra meter kvar till marathondistansen. Efter någon kilomter släppte vi P.

Jag och min motståndare i regnet vid Karlbergskanalen…

Jag hakade på Ken mot S:t Görans Kyrka för att lämna av honom, man vill ju liksom se till att pojken kommer hem ordentligt. Sedan sprang jag hem. Jag reggade bara de två första rundorna och sitter i skrivandets stund och väntar på att Pertti ska registrera sin kvällsjogg. Jag har drygt 19 km tillgodo -inte hinner han väl det nu när det bara är 35 minuter kvar av denna dag?

Totalt sanslöst kutat idag = 44,14 km. Det är lite mer än en mara. Imorgon vila. Kan man vila sanslöst?

Edit: Jag torskade. Pertti tog sig ett långpass på drygt 3 mil i regn och rusk… men jag var nära! Nu lämnar jag över staffettpinnen till någon annan – vem antar Aprils utmaning på Kommuntoppen?

Pertti: 419,8 km

Mia: 408,6 km