>Vad hände med snabba Mia?

Fixade akutbarnvakt. Hade egentligen tänkt springa på lunchen men hade glömt löpar-BH. No-Go. Alltså fick farsan passa sötnosarna när jag skulle ta premiärturen efter Berlin Marathon…

Mina falukorvs-smalben dunkade och gjorde ont. De såg mer ut som nätad kassler än smidiga löparben. Jag flög iväg i 6:05-fart. SEXNOLLFEM. Skit. Superskit.

Försökte klämma på. Körde en kilometer i 5:19…nästa i 5:26. Smalbenen skrek! Svägerskan ringde och jag svarade tacksamt, började promenera och bestämde fikaträff dagen efter.

Benen ville inte starta igen. Vad skulle jag göra? Huvudet ville men benen sa ifrån. Mitt mentala skrek ner till benen ”Sätt fart för faaaaaan! Jag vet att ni kan! Ni har ju hållt snabbare tempo i över 4 mil!” Jag kämpade mig fram. Efter 25 minuter började det kännas bra… då var jag 300 meter från farsans hus. Problemet är att pappsens hus ligger på en kulle med tre hiskeliga uppförsbackar á 250 meter. Jag valde den minst smärtsamma…i snigelfart. grrrrr.

Mina smalben skrek. Mitt mentala skrattade och njöt fortfarande av Berlins sötma. Själv försökte jag transportera mig hem till pappsen, äta middag och gosa med Jonathan och Linnéa. Det gick bättre än att springa. Fick lite härlig Hugo-tid också.

Lördag förmiddag ägnades åt att julstäda hos brorsan med goseungarna. Jag satte sedan på mig mina Kayanos för en promand på Överjärva gård… Höger ben villl inte. Höger baksida lår skriker. Jag, mina skrikande ben och ivriga Kayanos fikar med härliga Helana, Spralliga Susanne och Modiga Mia. Mentalt är detta toppen. Mentalt är detta bäst. MEN HUR I HELVETE FÅR JAG FART PÅ BENEN TILL HÄSSELBYLOPPET?