>Från 42,2 km till 80 km (50 miles)

Nytankade vid Magleberg begav vi oss vidare mot nästa depå. Vår första fjärdedel var avklarad och ny beskrivning plockats fram från drop bagen. Nästa sträcka skulle bjuda på Kullamöllan, Åsarna, Hallsberg, Knösagården, Adrarum, Täppamöllan, Vantalängan, Bosarp och Skeppargården. Det var stundom lite backigare terräng (vem säger att Skåne är platt?) och det var inte alltid lätt att hitta markeringarna för Skåneleden. Som tur var hade vi rutten i Staffans Garmin, den hojtade till när vi var Out of Bounds och meddelade sedan ”Banan hittad”. Alltså började vår bananjakt och Staffan hojtade varenda gång en banan var hittad – lite roar små!

Det här blocket innehöll också första delen av Kor. Med lätthet tog vi oss över de små stegarna in i hagarna för att sedan vara livrädda att bli jagade av kor. Staffan vågade inte titta så jag höll ko-koll medan han höll tempot.

I den andra kohagen vi kom till hade ett gäng kossor ställt upp sig på startlinjen, det såg ut som om de skulle sätta av efter oss. Jag offrade min löparpolare och lät honom hoppa över och kolla om kossorna attackerade- jag lovade att snabbt dra tillbaka honom över stängslet om det skulle hända. Kossorna visade sig vara lugna och blängde mest på oss. Vi tog oss snabbt genom hagen.

Under denna etapp började magen kurra lite och vi fyllde på med Flapjacks (att liknas vid söt koncentrerad havregrynsgröt med müslismak), vatten, energidryck och Dextrosol. Vi gick när vi åt för att undvika för mycket luft i magen – man blir tillräckligt uppsvälld av att springa så länge, och fisandet går inte alltid i takt med den intagna luften.
Titt som tätt kom Sara och Grabben för att heja fram oss, de meddelade att de kommer att pace:a oss från Kivik vid 83 km. Det såg vi fram emot. Jag och Staffan var otroligt samspelta och höll jämn takt och gång. Vi mötte Magnus vid 60 km där han stod och väntade på Zebban som bara var knappt en kilometer bakom. Det var skönt att höra att han var igång (trots ont knä och dåligt humör). Min lilla blåsa under foten känns inte nämnvärt och den andra blessyren för dagen blir att jag trampar i en koskit. Halva tiden gick åt att leka ”Parera-koskiten” när vi skulle igenom de otaliga hagarna, den andra halvan var att hålla koll på var kossorna befann sig och om det fanns någon tjur i närheten. Vid 60 km slutar det även att regna, solen bryter fram och kvällen är fin. Vi jobbar mycket med att hålla låg puls för att inte dra på oss onödig mjölksyra och pulsen hjälper oss att hålla koll på våra kroppars tillstånd.
Vi kommer fram till depån efter 10 timmar och 44 minuter. Musik och glada funktionärer möter oss. Här äter jag banan, skakar till en Vitargo, fixar resorb, tar några salta kex och byter kläder. Att tvätta fötterna med våtservetter och dra på sig nya strumpor (compression) är superskönt. Staffan skiter i att byta strumpor, men han byter i alla fall skor. Eftersom han fått små blåsor på utsidan av lilltårna så klipper han upp sina gamla skor för att det ska bli skönt att springa och inte skava (gammalt Rune Larsson-tips). Jag byter ut mitt vätskebälte mot min nyinköpta löparryggsäck som jag fyller med fler Flapjacks, bananer, saltlakrids, tuggummi, vindjacka, pannlampa och laddare till Garmin och mobiltelefon. Vi är fortfarande väldigt glada och har inte tappat humöret någonting under dagen.

Iförd ny mundering tar vi oss sedan ner mot stranden för att påbörja vår 3:e etapp – den jobbigaste av alla, här skulle mycket sättas på prov…