>Förberedelse och första marathondistansen.

Staffan och jag åkte ner till Skåne redan på torsdagen för att acklimatisera oss. Fredagen ägnades åt jobb för min del, sedan lite pyssel och knåp med våra 4 block vi delat in loppet i. Här sitter vi och klipper till kartor ifall den inladdade banan i Garmin skulle få fnatt.

Vi bodde hos Fredrikas föräldrar i en supermysig Skånelänga i Kåseberga, där värdparet var helt underbara och bjöd på färsk stekt strömming som uppladdning. Jag sov jättegott på natten och vaknade utvilad på tävlingsdagen.
Tidsoptimist som jag är blev vi lite sena till Ystad (flätorna skulle ju fixas…) och när startskottet gick hade jag fortfarande blivit nervös – inte en enda gång under hela tiden fram till loppet. Jag kände mig förväntasfull och glad. Jag, Zebban och Staffan lade oss ganska långt bak för att kunna trixa oss ur stan med de andra löparna som kartläsare – smart val. Efter att ha kommit ut ur Ystad var det lätt att hitta de orange markeringarna som visade Skåneleden. Ett lätt sommarregn duggade hela dagen och höll oss lagom nyduschade hela tiden. Vår första etapp innehöll sightseeing i Ystad, Bjäresjö, Krageholm, Hamburg, Årsjö, Ebbarp, Snogeholm, Sandhuset, Eriksdals Gård, Vitabäck, Floen, Hjortahuset, Höängarna för att sluta i Magleberg.

Min och Staffans strategi var enkel ”Springa på känsla och gå i alla uppförsbackar”. Detta höll vi hela loppet. Vi sprang större delen av den första etappen med Zebban. Då och då sprang vi om/ blev omsprungna av de extremt tajta och vältränade Fallskärmsjägarna. Snygga tröjor att titta på… 😉 När 2 mil avverkats kändes det som 2 kilometer. Det är konstigt hur man kan ställa in hjärnan på andra distansperspektiv – som att åka från Stockholm till Strömstad då det känns jättenära till Enköping, men om man bara ska till Enköping så är det jättelångt. Regnet fortsatte dugga.
Naturen var vacker, de första 3 milen var lättsprungna på grus- och asfaltsvägare. En del långa backar dök upp, men vi promenerade glatt på och pratade om allt möjligt. Rätt var det är skriker Zebban rakt ut – löparknä!, här tar vårt sällskap med honom slut, jag och Staffan kör vidare.

När 35 kilometer sprungits och en 5 kilometer lång uppförsbacke avverkats ser vi en MiniCooper Cab längre fram – Sara och Grabben! Vi blir överlyckliga och skuttar dit för att tanka lite mental energi. Vi springer vidare mot marathondistansen och ligger rätt bra till tidsmässigt. Mina dyra, älskade Falke-strumpor visar sig inte hålla måttet. Den lite tjockare delen under foten övergår till tunn överdel på strumpan, och precis i skarven orsakar den en blåsa stor som en 50-öring. Jag känner att det bränner lite när jag springer, detta är den första blessyren under loppet.
Vi springer odramatiskt in i marathondepån på 4 timmar och 55 minuter och välkomnas av Sara och Grabben. Här tömmer jag skorna på sand, vrider runt min strumpa och ser till att mina fötter mår bra. Staffan ignorerar sina, eller jo…han tömmer skorna på grus. Humöret är på topp, jag fyller mitt vätskebälte med vatten, sportdryck och tar med mig en Vitargo Powerbar. 20 minuter senare lämnar vi depån för att ta oss till nästa – 50 miles, 80km, som är den viktigaste depån med de avgörande innehållet i drop bagsen för den stundande nattens löpning. De första 42195 metrarna kändes knappt i benen.