Några gånger gnäller Kim och tycker att hon sinkar oss, att det inte är på riktigt att släpa sig fram i ett lopp – där ska man ju springa. 

Hon kan inte ha mer fel. Ett ultralopp är ett äventyr där allt kan hända.

Rakt in i natten. Foto: privat

Tjusningen är just att lösa de problem som dyker upp. För problem dyker upp. Ont i magen, skoskav, illamående, energibrist, trötthet, frossa, svettningar, felspringningar, lösa hundar, vilda tjurar, ormar, ilskna pensionärer – lika många deltagare, lika många hinder kan du hitta. Det går bara inte att veta innan vad som ska inträffa just här. Du får helt enkelt påverka det du kan påverka, och ha ett öppet sinne och kreativitet för det som behöver åtgärdas på vägen.

Mörkret faller över Österlen och vi följer kusten från Haväng ner mot Sandhammaren. I början går vi verkligen långsamt. Jag är glad och fylld av energi – jobbar med tankarna ”undrar hur det skulle vara att springa hela natten” och omfokuserar på vår laginsats. Jag är här för att navigera Lisa och hänga med Kim på hennes första hundramajlare. Punkt. Coachen i mig vinner över tävlingsdjävulen. Jag blir lugn. Jag filosoferer och tänker mycket. Jag är mitt i tävlingen och fylld av glädje.

Kim fyller sakta på med gel, resorb och Perpetuem. Hon får i sig en smörgås men den landar som en tegelsten i magen, jag vet att den kommer göra susen om någon timme och låter henne jobba med känslan. Efter några timmar går vi lite snabbare. Kim misströstar, men jag säger ”Jag lovar, vi kommer att kunna springa igen!” Hon tror mig inte.

Fullmånen är vacker och gör sig inte rätta i en mobilkamera. Foto: privat

Vi skapar luckor och går in i våra egna bubblor. Först går Lisa – stark och rakryggad i jämn fart.

En bit bakom går Kim som en robot, följer Lisa och fyller på sin energi. Det här är hennes stund, hennes tid att gå in i själen och deala med sig själv. Hon får upp farten, energin gör susen. Då är det min tur att tackla av.

Jag hamnar rätt långt bakom för jag stannar och fotograferar och kissar lite för ofta (tar snabbt salt, magnesium och resorb för att inte hamna i obalans). Jag blir trött av att gå, vill hellre springa. Ögonlocken blir tung och jag vill helst gå och sova. Jag försöker hänga med Kim och Lisa som nu båda går snabbare.

När vargatimmen kommer är jag supertrött. Jag vet att det bara är att uthärda timmarna mellan 2 och 4. Det plingar till i mobilen, någon har sett att jag är online på messenger ”Vaken nu? Har du varit ute och festat?” Jag förklarar att jag befinner mig mitt på stranden, traskandes mot en fyr med 12 mil i benen… Vi chattar i en timme och har roligt, min humor är förstås påverkad av sömnbrist så du behöver varken vara trollkarl eller ståuppkomiker för att få mig att skratta – en timmes trötthet avhjälpt!

Soluppgång på Österlen. Foto: privat

Solen går upp, en ny dag gryr och tröttheten är som bortblåst. Vår långsamma färd genom natten har mer varit själslig än fysisk. Timmarna har gått bra, men vi har tagit dem på egen hand. Promenerat i sand, genom hagar vid havet, upp genom små byar och städer och sedan tillbaka på stranden.

Jag joggar ifatt tjejerna och vi börjar gå tillsammans. Vi synkar vårt kissande och förbereder oss på frukost. Det vi sagt åt Ulrika igår är ingenting vi nu är sugna på. Jag beställer lammgryta. Lisa får två stekta ägg och Kim vill bli överraskad.

Känns som världens längsta strand. Foto: privat

Äntligen når vi Sandhammaren och kontrollen där Lupita och Urban står – och Ulrika med vår frukost. Vi skuttar omkring och är glada och spralliga. Detta gör funktionärerna glada och vi bjuds på vattenmelon. Jag blir sugen på ramlösa och får Lupitas privata – det är ultrakärlek.

Vi är rörande eniga om att sandstränder har vi fått nog av. Jag minns inte riktigt banan och lovar dyrt och heligt att det inte blir fler stränder att ta sig fram på.

Ack så fel jag hade…