>Benen är stela, kroppen skriker av träningsvärk. Jag känner mig ”svag”.

Fast det är ju så det ska vara med två veckor kvar till tävling. Formtoppen ska ju infinna sig på tävlingsdagen. Jag har laddat med massor av mängd – är reda uppe i 60 mils löpning i år. Men mina snabba intervaller och tusingar har inte riktigt gått enligt schemat. Och när planerna och tidsmålen för Skövde lades hade jag inte en tanke på att utföra tävlingen i snö eller slask. Inte alla kvalitetspass heller för den delen.

Det är här tvivlet kommer fram.


Jag räds inte 6 timmars löpning. Jag räds inte distansen. Men tänk om jag hamnar i en komfortzon som fjösar mig runt så jag missar mitt mål? Jag får alltid knastankar 1-2 veckor före lopp ”Jag skulle ha tränat mer”. ”Jag borde ha kört just DET passet snabbare”. ”Tänk om jag glömmer noppa ögonbrynen!” Nu finns det ju inte så mycket att göra. Alltså börjar jag arbeta mentalt. Gör det bästa av situationen. Jag fyller evighetsmaskinen med bra, näringsrik mat. Jag utför de träningspass som är schemalagda och förbereder mig på min formtopp. Det går inte att träna ikapp sig – VILAN är superviktig för ett bra resultat. Den 13 mars ska jag vara på topp! Då ska jag klara av årets första mål: 62 kilometer i Skövde.

Som tur är kommer dessa knastankar några veckor innan. Oftast är jag lugn som en filbunke och mycket accepterande dagarna innan tävlingen. Sprallig är jag alltid när jag ska kuta och lägger väl till en extra förväntansfull känsla precis innan loppet.

Hur fungerar du när några veckor innan lopp – vill du panikträna in allt det missade?