>På begäran kommer lite postloppskänslor, men först mina tack

Fredrika – utan dig hade jag inte ens vetat vad ultra är – du är min idol!Staffan – min trogna vapendragare!
Stekaren – för överraskningen – det var det finaste jag fått!
Sara och Grabben – för att ni tog minisemester och joinade oss – utan er hade vi fortfarande lekt med korna!
Margareta och Roland – Mat och husrum och ovärdelig uppladdning!
Zebban – för inspiration och sinnesstämning
Magnus – för dina glada tillrop under loppets gång!
Emelie – för att du är en sann förebild – jag är så imponerad
Holemolan – När jag blir stor ska jag bli som du! Tack för att du lärde mig ultrafisa.
Alla Vänner – tack för stöd, support och sms! Älskar er alla.
Stefan och funktionärerna – tack, tack, tack!

>Författarens tack!
Efter loppet satt vi på gräsmattan och såg löparna komma in med jämna mellanrum. De tajta Fallskärmsjägarna såg rätt slitna ut, men fortfarande tajta. Min vrist hade en extra liten kroppsdel mitt i böjen – en uppsvälld pingisboll. Det ömmade och kändes mer som en överansträning än en stukning. Jag låg på gräsmattan och njöt, titta djupt i Stekarens ögon och var lite sömnig. Adrenalinpåslaget och endorfinkicken gjorde det omöjligt att känna sig ordentligt trött. När vi fått nog av sol, löpare och svettdoftande kläder begav vi oss till Fredrikas hus där en mustig köttgryta och uppfriskande duschar väntade. Sedan var det natti-natti. Sov 3,5 timmar, gick upp och åt, somnade igen och sov ytterligare 7 timmar. Helt klubbad – utan drömmar. Hade inga problem att röra mig dagen efter, inte heller problem att köra de 65 milen hem. Förmodligen har jag sprungit för långsamt 😉 men det fixar jag till i april… då jag är anmäld till TEC och nya 100miles!

Idag 5 dagar efter loppet är jag helt återställd (utseendemässigt om man bortser från de små ungdomsfinnarna som poppar upp). Mina ben har varit extremt vätskefyllda och svullna – särskilt högerbenet. Det har kännts lite stumt i låren när jag hukar mig. Foten är helt återhämtad. Jag promenerar och cyklar lite som återhämtning – och åker cab med Stekaren förstås. Jag ler och känner mig otroligt tillfreds. Jag går fortfarande omkring med ett leende på läpparna – och vet ni vad…?

Jag känner mig grym!

>Författarens tack!