>Ken tog med sig piskan och körde skiten ur mig imorse.

Så här såg det ut klockan 7 utanför mitt hus. Jag älskar att springa i snö! Jag älskar snö. Och jag älskar människor som utmanar mig. Fan – jag tror jag älskar det mesta i livet!

Ken sprang rätt tungt bredvid mig när vi värmde upp så jag trodde i min enfaldhet att det skulle bli en lugn fjösjogg. Vi tog det lugnt bort mot Stadshuset och jag pratade om allt möjligt. Som vanligt. Trodde lite att jag kunde leda bort hans intentioner till kvalitetspass.

När vi kom ner mot Norr Mälarstrand säger han ”Du har pigga ben. Då kör vi lite fartlek!”. Jomentjena. Jag körde med broddar, där den ena gick sönder under uppvärmningen. Hakade på den fungerande brodden på min högerfot så att jag inte skulle halka omkring med det dinglande Barbie-benet (som för övrigt mår riktigt prima, men det är dumt att chansa).

”Sätt fart på benen från den lyktstolpen – 5 stycken framåt” Jag pustade ut mellan två nya, snön yrde i luften och marken var vackert vit. ”Bra jobbat, sätt fart på benen nu! Två snabba från nästa stolpe!” När vi hållt på i ungefär 12 minuter höll jag på att flåsa sönder. Benen kändes rätt pigga men flåset var riktigt kasst. ”Ingen fara” vrålar Ken ”Det är bara den långa backen kvar”. Igen Jomentjena.

Sen kom jag att tänka på att min dotter en gång sa ”När man känner att man är helt slut har man 60% kvar att ge” Eller om det var 25%? Hursomhaver så tog jag i för kung och fosterland. Lät benen öka takten, fram med höften upp med blicken. Snön yrde från Kens piska. Backen tog förvånansvärt fort slut. Lungorna var sprängfärdiga och den långsamma nedjoggen ägnades åt glada tankar. Glada tankar att jag genomfört 15 härliga, svinjobbiga rusher, med hjälp av Kens peppande och glada tillrop.

Totalt blev det alltså 9,5 kilometers löpning där 15 minuter ägnades åt fartlek. Ett kvalitetspass genomfört, ett till på schemat denna vecka.

Hopplöst svartklädd i spåret

Hopplöst svartklädd på jobbet