Foto: Hans Berggren
Nej, jag tog inte mina första stapplande löpsteg för 10 år sedan, det gjorde jag redan 1995 när gick/sprang mig i form med Viktväktarna. Sedan tog jag ju till lite jogging 2002 när jag slutade röka. Eftersom jag lade skorna på hyllan 2005 så såg jag det mest som en Nu-har-jag-testat-det-här grej.
Sedan kom utmaningen från brorsan. Den där om att springa maran snabbast och jag var fast. Att gå med i en löparklubb, få löpande vänner och anmäla sig till jobb gjorde att jag snabbt fastnade. Nu är det en livsstil. Dessutom kände jag mig som en riktig löpare först när jag vågade springa i tights och dra på mig en löpartröja, inte en urtvättad t-shirt. Det var stort.
Under dessa 10 år har jag hunnit gå från att jaga kilometertider, slaviskt följa schema och snegla på alla-andra-som-är-bättre till att hitta MIN löpning. Jag har hittat min drivkraft och det JAG är bra på. Att springa långt, lägga tider åt sidan och hitta andra delar som tävlingsmoment. Jag har sprungit 10+ maraton, slutfört Trans Scania (Sveriges längsta osupporterade terränglopp på 246km) tre gånger. Tagit ca 30 mil i Pyrenéerna och därmed samlat 17500 höjdmeter i benen.
Idag är jag trygg i min löpning. Jag skulle vilken dag som helst kunna springa ett maraton, kanske inte på 3:30, men jag skulle greja distansen. Jag gillar att coacha andra och att lära ut teknik, jag tror att jag växer av att se andra lära sig/växa av/ta till sig det jag lär ut.
Nu drivs jag av äventyr, långa lopp och lopp som inte så många andra deltar i. Eller nya typ av lopp, som BAMM70 till exempel, här slänger vi in orientering – helt oklart för en totalt kartdyslexisk person som jag. Eller några andra knasiga saker som kan tänkas ouppnåeliga och skrämmande. Jag blickar framåt och springer vidare.
Foto: Hans Berggren
Löpning är för mig en livsstil och jag vill känna denna glädje länge, länge till. Helst hela livet.
Så kul hur ens fokus ändras över tid. Jag är likadan. Har helt släppt tider för upplevelse. Gillar att baka in nya dimensioner, lösa uppdrag på vägen. Den vanliga rundan på helst-lite-snabbare-tid-än-förra-gången lockar inte alls. Gillar nya grejer men är livrädd för orientering 🙂 Älskar tanken och har t om gått nybörjarkursen, man jag KAN ju inte hitta rätt! Spring på och hoppas du får många härliga löparmoments framöver!
Jag har safe:at och springer med en orienterare förstås 🙂
Ja visst är det ju kul att prova på nya grejer som är litet crazy åtminstone enligt ens egen måttstock. För några år sedan kunde jag bara inte låta bli att delta i Extreme Run där man skulle klättra över olika hinder, krypa genom rör, simma över en iskall å. Sedan var det gjort och jag behöver inte göra om det, men provar i stället gärna på nya grejer. Ny terräng, ny distans eller något annat än löpning. Är rät nyfiken på paddling och långfärdsskridsko. Det senare kanske jag måste vänta med ett tag.
Håller med! Alla pratar om hur fantastiskt det är med långfärdsskridskor – men jag tror att jag behöver någon som pushar mig – eller bara tar med mig på en tur, annars blir det inte av.