Foto: Hans Berggren

Nej, jag tog inte mina första stapplande löpsteg för 10 år sedan, det gjorde jag redan 1995 när gick/sprang mig i form med Viktväktarna. Sedan tog jag ju till lite jogging 2002 när jag slutade röka. Eftersom jag lade skorna på hyllan 2005 så såg jag det mest som en Nu-har-jag-testat-det-här grej.

Sedan kom utmaningen från brorsan. Den där om att springa maran snabbast och jag var fast. Att gå med i en löparklubb, få löpande vänner och anmäla sig till jobb gjorde att jag snabbt fastnade. Nu är det en livsstil. Dessutom kände jag mig som en riktig löpare först när jag vågade springa i tights och dra på mig en löpartröja, inte en urtvättad t-shirt. Det var stort.

Under dessa 10 år har jag hunnit gå från att jaga kilometertider, slaviskt följa schema och snegla på alla-andra-som-är-bättre till att hitta MIN löpning. Jag har hittat min drivkraft och det JAG är bra på. Att springa långt, lägga tider åt sidan och hitta andra delar som tävlingsmoment. Jag har sprungit 10+ maraton, slutfört Trans Scania (Sveriges längsta osupporterade terränglopp på 246km) tre gånger. Tagit ca 30 mil i Pyrenéerna och därmed samlat 17500 höjdmeter i benen.

Idag är jag trygg i min löpning. Jag skulle vilken dag som helst kunna springa ett maraton, kanske inte på 3:30, men jag skulle greja distansen. Jag gillar att coacha andra och att lära ut teknik, jag tror att jag växer av att se andra lära sig/växa av/ta till sig det jag lär ut.

Nu drivs jag av äventyr, långa lopp och lopp som inte så många andra deltar i. Eller nya typ av lopp, som BAMM70 till exempel, här slänger vi in orientering – helt oklart för en totalt kartdyslexisk person som jag. Eller några andra knasiga saker som kan tänkas ouppnåeliga och skrämmande. Jag blickar framåt och springer vidare.

Foto: Hans Berggren

Löpning är för mig en livsstil och jag vill känna denna glädje länge, länge till. Helst hela livet.