Igår var det alltså dags för Queraz och 3124 meter över havet. Att vara högt uppe är okej så länge det finns förankring och inte är för brant. Brant är läskigt. Låt oss istället kalla det ”luftigt” så som Viktor gjorde. Allt för att ta bort udden för det jag räds. När jag vaknade hade jag en gnagande oro i magen. Skulle jag klara det? Ville jag ens utsätta mig för detta? Jag tänkte snabbt på nästa års utmaning  med Trans Pyrenéerna och bestämde mig för att köra. Jag var livrädd men ville inte visa grabbarna att jag var en mes.

  
För att flytta mina rädslor mötte jag en till när jag ändå var på gång. Satte på mig korta shorts att springa i. Något jag känner mig högst obekväm i offentligt, men som är lätt och luftigt i värmen. Bättre att fokusera på dallrande lår än branta stup…

Då grabbarna är starkare och snabbare än mig drar de iväg och väntar in mig vid givna platser. Jag jobbade hela tiden med tankarna – ”Mot toppen, det här klarar jag!” Successivt betade jag av vandringen uppåt, uppåt. Fokus på nästa steg. Inte visa rädsla, inte berätta för de andra – då blir det på riktigt och mycket större. När vi närmade oss toppen och ”luftigare” ställen väntade grabbarna in mig, Viktor gick framför och visade vart jag skulle sätta fötterna och antingen Claes eller Fredrik gick bakom och var klippor. 

Jag flåsade och hela kroppen darrade. Jag låtsades att det var den tunna luften och inte någon ångest eller rädsla. Jag bestämde helt enkelt att det var så. Försökte bortse från att foten skulle kunna slira i gruset, att jag skulle få tyngdpunkten fel, att den sura smaken i munnen var svindel. Försökte bortse från svettiga händer och doften av min egen rädsla.

   
 På toppen stannade vi och åt vår matsäck. Jag ville inte stanna för länge trots att utsikten var gudomlig. Hela upplevelsen däruppe var magisk och nästan overklig. Men jag ville iväg innan orostankarna om höjd och luft fick fäste. Så iväg bar det – och i rätt bra fart. Hela gruppen höll ihop och jag ville bara gråta av tacksamhet för deras medmänsklighet. Viktor lärde sig snabbt vad som fick mina ögon att vidgas, pulsen att öka och andningen att låta onaturlig, så han guidade mig utan att jag behövde säga till.

  
När vi var nere på 2700 meter igen släppte jag iväg grabbarna så de kunde kuta på i deras utförstempo. Jag stannade till en stund, videofilmade området med min nya TomTom Bandit, blundade och drog sedan iväg. Nu släppte jag på och lätt skrattet flöda med steget och tacksamhetens tår rinna ner för kinden och snabbt torkas upp av vinddraget och värmen. 

  
Den vackra naturen som omgav vår löpning sitter för alltid i min själ och på min näthinna.

När jag nu gick All in på rädslor testade jag grönmögelost (jag är rädd att spy av smaken för det har hänt en gång), och det gick bra. Det kanske var blåmögelost förresten… När vi senare passerade en orm 50 meter från vårt tält orkade jag inte bli skraj. Tänkte matt att ”jag hoppas att vi drar igen blixtlåset ordentligt på tältet”. Ryckte på axlarna och konstaterade att rädsla bara är löjliga tankar och ingen verklighet.