>Som många löpare har jag en alldeles egen plats i mitt inre. Det brukar talas om “The lonliness of the long distance runner”, att bli själv med sin ensamhet. Att hitta en plats där tankar, känslor, idéer, upplevelser – goda som onda, bearbetas. Ibland dyker tankarna bara upp utan anledning. Ibland sparar jag dem för att ta fram nästa gång jag springer. Jag har många gånger undrat om löpare har ett eget botemedel på sin narcisstiska sida, att det inte alltid behövs bekräftelse från omvärlden, utan att man klarar detta bra själv genom ett bra genomfört löppass, eller bara att ta sig ut. Men vad är det då som driver oss framåt? Vad får oss att snöra på oss skorna och genomföra ett pass trots att det känns motigt? När musklerna värker och vädret är piss. Det är då jag öppnar dörren till min inre ensamma löparkammare i hjärtat. Jag tar fram bra upplevelser när det behövs, eller plockar upp ett problem som jag under löpturen analyserar, försöker se objektivt på, hitta alternativa lösningar – Vad kan göras annorlunda i framtiden? Eller utmanar mig själv att springa snabbare eller längre. Att klara just den där tusingen.

Oftast kommer jag hem harmonisk, glad och stolt. Jag bygger på min mentala styrka. Jag växer i mig själv. De flesta tankar och känslor sparar jag därinne. I min ensamhet.

Vad är det som driver er?