”Your room is 303, on the third floor. The elevator stops at 2, and you need to take the stairs all the way up”

Det är sånna meningar man INTE vill höra en dag efter ultra. Mina lår är helt söndertrasade och vänster vad helt stel. Jag har svårt att gå både upp, men framförallt ner för trappor. Det gamla hotellet är charmigt med små trappavsatser överallt. Och låga, gammaldags toaletter…

Bara att visa att man är Superwoman. Mina kollegor skrattar åt mig och undrar om jag har ont någonstans. Jag ler lite och orkar inte förklara. Benen viker sig och jag känner mig svag.

Av någon märklig anledning har jag alltid tredagarskonferens efter mina ultratävlingar. Med tillhörande flygresa. Det kan vara den sämsta återhämtningen direkt efter lopp, näst efter att bara lägga sig på soffan. Min kropp svullnar upp och samlar vätska. Den behöver röra på sig för att skölja rent systemet.

Likt en gammal gumma rör jag mig långsamt och håller mig hårt i ledstången när jag ska förflytta mig. Hur mycket jag än duschat och skrubbat mig känner jag att jag doftar ketoner. Men på insidan är jag glad och pigg i själen.

Efter det första dygnet med kompressionsstrumpor, mycket vatten att dricka och några promenader i vackra Windsor, skuttar jag (nåja) ner för trapporna.