Nu har det gått drygt en vecka, nästan två, sedan vi lämnade ön Fuerteventura och hotellet La Pared. För åttonde gången i rad genomfördes Ultraveckan som senare döptes om till Löparveckan. Jag och Ultralegendaren Rune Larsson höll för upplägget och vallade löpare över ön under en vecka. Så här såg veckan ut!
Måndag – SägaHejDagen
De flesta anlände på måndagen och vi möttes upp efter incheckningen för att få jogga ut flygresan, hälsa på varandra, visa området och omgivningarna.
Tisdag – Rivstarten
Den första dagen var rätt blåsig, men solen var varm och ljuset så välkommet för oss alla som lidit av mörkret hemma under november. En buss transporterade oss till Pajara. Den första delen av löpningen var väldigt kuperad så vi gick raskt uppför och samlade på oss mjölksyra i låren, stannade och fotograferade de fantastiska vyerna. Stigarna löpte långt och vi kämpade tillsammans. Resultatet av klättrandet blir magiska utsikter och fantastisk nerförslöpning hemåt sedan. Vi stannade vid en kiosk och köpte kall dricka och glass innan vi fortsatte tillbaka till hotellet. En rivstart av veckan som gav 26 kilometers löpning och en skön, mör känsla i låren.
Onsdag – dubbelpass
Onsdagen bjöd på två olika morgonjoggar – möta solen vid havet genom lättare löpning i utkanten av öknen, alternativt en 8 kilometersrunda på asfalt/grusväg.
Frukostbuffén var välkommen efter morgonrunda och dusch, sedan fanns det gott om tid för deltagarna att hänga vid poolen, köra yoga, träna i gymet eller promenera ner till stranden. Jag och Rune åkte iväg för att reka nya rundor och för att förbereda vatten till torsdagens ultrapass.
På eftermiddagen sprang jag och ett gäng ut i sanddynerna och körde en följa-John. Jag bestämde att gruppen skulle springa upp 4 vändor för en mjuk, brant sanddyn sedan lämnade jag över stafettpinnen till en deltagare. Alla fick vara med och bestämma. Under timmen som följde fick vi göra benböj, armhävningar, upphopp, springa barfota på stranden, doppa benen i havet och jogga hit och dit. Det var helt enkelt lekskola för vuxna och så roligt.
Torsdag – Sexmilaren
Torsdagens långpass brukar vara veckans snackis. Det mäter nämligen 64 kilometer och flera av deltagarna har aldrig sprungit så långt. En viss nervositet har säkert varit med sedan resan bokades och programmet laddades ner. Det fina i det hela är att alla klarar distansen. Och alla är med och firar distansrekorden längs med löpningen.
Från La Pared springer man förbi getfarmen Las Hermosas, vidare upp mot caminon på GR131 leden. Caminon tar slut i Cardon där det finns en liten glasskiosk och möjlighet för ett litet vätskepåfyllningsstopp i värmen.
När man känner sig stärkt är det dags att springa ner bland odlingarna och förbi en resturang in-the-middle-of-nowhere. Här nere i dalen är det varmt och torrt, men på andra sidan väntar ”Tanten” som har en liten affär. Nu har vi sprungit ca 15 kilometer och här väntar vi in de små grupperna, dricker iskall citronfanta, cola och äter Snickers. Vi peppar varandra och vilar lite i skuggan. Målet är att ta sig till Playitas som ligger ca 32 kilometer från La Pared på andra sidan ön.
Efter ”Tanten” följer lugn löpning på naturvägar över karga landskap och själen fylls av ett lugn, likaså tankar och hjärta. Här är du ett med dig själv och låter benen föra dig framåt av sig själva och tankarna flyga fritt och landa mjukt. När du sedan ser en bilväg lite längre bort, dina vattenflaskor är tomma och du känner dig smått uttråkad (slut på energi?), är du framme vid vattendunkarna som Rune och jag lagt ut dagen innan. Vatten fyller flaskor och strupar, vatten hälls över varma huvuden och tvättar dammiga händer. Nu är det inte långt kvar till Playitas och en gel får hjälpa till sista biten. När gruppen sedan ser den rödmålade cykelbanan som leder till sportanläggningen och vårat mål, får vi ny kraft och ökar farten lite. Alla vill fram för att beställa det som suktats i tankarna den senaste timmen (glass, pommes, smoothie, juice, hamburgare, pizza, kyckling, smörgås, sodavatten – listan kan göras lång).
Med ny energi i kroppen vänder vi tillbaka och det känns så mycket lättare att veta att det är hemväg. De sista 11 kilometraran går dessutom helt utför och mest på snäll asfalt. Alla orkar. Alla tränger undan eventuella smärtor och blåsor på fötter. Viljan, gemenskapen och löparglädjen tar oss hela vägen.
Fredag – löpstyrka
Välbehövlig vila fram till 15:00 då vi springer en liten återhämtningsrunda och får testa på några löstyrkevningar som Rune har kört under sin karriär.
Lördag – Öekendagen
Min favoritdag under Löparveckan. Vi springer genom öknen och låter viljan och orken styra om vi ska ta raka vägen (8 kilometer) eller springa upp för härliga toppar för att få njutningsfulla nerförslöpor. Jag brukar köra så det blir ungefär 12 kilomter till Surfarbaren på andra sidan. Där samlas vi och fikar innan vi springer tillbaka i värmen.
Söndag – Beachlöpardagen
Nytt för i år blev strandlöpningen. Vi åkte buss från hotellet ner till fyren vid Morro Jable. Därifrån var det lång strand i 11 kilometer fram till vår Surfarbar. Med havet bara en meter ifrån oss joggade vi på flackt underlag, med solen i ryggen och brisen härligt svalkande runt oss. Rune hade kollat upp hur det var med tidvattnet så att vi skulle kunna ta oss kustvägen hela vägen. På några ställen fick vi ta vägen över korallreven och det blev skönt avbrott med ett par steg i gång istället för löpning.
Benen kändes, trots sina 150 kilometers ihopsamlande under veckan, ovanligt pigga och fräscha. Vi kunde springa på bra. Jag sprang med Anna och Kim, då de andra hann dra iväg när vi uppsökte en toalett. Vi sprang alla i vår egen värld och lät havets dån vara ljudet för dagen.
Från Surfarbaren var det samma väg genom öknen tillbaka till La Pared. Här mötte vi kontrasten med total tystnad och bara vindens sus. Vi sprang tysta tillsammans, lite i vemod för att vi visste att det var den sista dagen på Löparresan. Vi ville inte att upplevelsen skulle ta slut.
Målbilden var en kall öl i baren på hotellet. När vi väl nådde dit efter den varma löpningen så kom vi överens om att behålla känslan, lugnet och peppen även när vi kommit hem till regngråa Stockholm och mörka Gävle.
Leave a Reply