>Det borde vara lag på enkel, tydlig skyltning.

Jag är urusel på att hitta till saker. Jag litar inte på kartor (fast det borde jag ju eftersom lokalsinnet är kass). Jag gillar tydlig skyltning, gärna med pilar som visar exakt vart jag ska ta vägen. Vad som förväntas av mig vet jag ju själv. Eller?
För någon månad sedan var jag med på en fin avslutningsmiddag på en lyxrestaurang i Bryssel. Restaurangen var vacker med högt i tak, kristallkronor, luftiga utrymmen och vacker sekelskiftskonst. Toaletterna var en klass för sig. Det var genomskinliga glasbås med diskreta skyltar och tecken. Allt synbart. Tills man låste toalettdörren – då mörklades toalettbåset och glasväggarna blev heltäckande rökgrå.

Redan vid skyltningen borde jag ha vänt och hållt mig resten av kvällen. Det var två stora glasrum med tecken för MAN och KVINNA (de var i äggskalsvitt och inte färgkodat som bilden ovan). Eftersom jag inte kopplade vilket som var vilket, så valde jag att ta den totalt lediga toaletten (rummet till vänster hade ett bås som var mörklagt och upptaget). Jag väljer ett genomskinligt bås, stänger dörren och låser. Hela dagens Evian-konsumtion ville ut för att ge plats åt fin-vin och god mat. Där sitter jag i allsköns ro och blickar ut över toalettrummet, ser en liten kille på 10-11 år, han ser lika förvirrad ut som jag när han tittar på skyltarna som visar om det är för killar eller tjejer. Sen möts våra blickar. Shit. Våra blickar ska inte kunna mötas, mitt bås ska ju vara mörklagt från utsidan! Eller? Tittar på vredet på låset och ser att jag bara vridit om det till hälften…
Jag tittar tillbaka på lillkillens skräckfyllda ögon som inte kan slita sig från mig. Samtidigt kommer min kvinnliga kollega ut från damtoaletten som ligger till vänster – och som jag uppenbarligen inte gått in på. Hon ser killen, säger till honom att ”Ja, lille vän, du har rätt – här är herrtoaletten, gå in här.” Jag ser hur han lyfter handen och pekar på mig. Min kollega möter också min blick och…. jag vinkar lite glatt till dem. Undrar hur lång tid den Evianen egentligen vill ta på sig för att komma ut. Hur några sekunder kan kännas som evigheter och hur min kollegar formar orden ”Lock the door Mia What ARE YOU DOING?!” . Men jag når inte, det är för långt borta. Jag fortsätter med min lilla Silvia-vink. Killen går tillbaka till sina föräldrar. Jag blir klar, tvättar händerna i ett coolt handfat, trippar genom restaurangen med ett stort leende på läpparna. För några fick sig ett gott skratt – och jag bjöd på det. Stackars killen däremot är nog skärrad för livet.

Bra skylt: Damtoalett till höger. Lätt att förstå.

Det är bara att erkänna – jag läser inte beskrivningar och instruktioner, jag ögnar bara igenom det jag tycker är viktigt. Förmodligen tyckte jag inte att det var så viktigt om det var herr- eller damtoalett, jag tyckte nog inte att själva låsandet var så viktigt heller.
På lördag däremot är det viktigt att jag kommer fram – även om jag brukar se mina felspringningar som bonus, för då får jag ju uppleva mer… men 68 km i spöregn är ändå 68 km i spöregn. Och alldeles precis perfekt för njutning. Jag hoppas att de har skyltat den nya delen av Sverigeledn enkelt och lätt att förstå.