>Tack för alla fina kommentarer och styrkekramar!

Jag tror att jag och E’s pappa är mest skärrade i den här historien. Dottern tar det sansat och berättar och förklarar. Hon gjorde en del smarta drag som faktiskt räddade situationen. Hon bytte mobilen mot sin kropp. ”Om jag ger dig mobilen, låter du mig gå då?” Hon har ont i foten efter att hon sparkat honom, och är givetvis fortfarande skraj. Jag följer med som en andra skugga och låter inte henne gå själv – pinsam morsa, men hon förstår. Hon känner sig trygg i att ha en storebror och föräldrar som bryr sig, släkt som frågar och vänner som ger stöd.

Jag är sällan arg och förbannad. Jag förstår också att killen inte är fullt normal när han följer med en tjej i 8 stationer för att sedan göra närmanden på en kyrkogård. Polisen är övertygad om att han kommer att åka fast. Hur arg och förbannad jag blir den dagen vi står öga mot öga vågar jag inte sia om. Jag kan inte acceptera att någon annan, helt oprovocerat och onödigt, ska styra över vår känsla av otrygghet.

Jag tar era goda råd och lägger energin på rätt saker. När dottern är vaken (tonåringar sover hela dagarna…) lägger jag energin på henne. I morgon när hon ligger och sussar så sött tänker jag bege mig på en annorlunda Förorts-Sightseeing. Då är det nämligen dags för ”Årets sista Långpass”. Jag ska med ett gäng Ultralöpare ta mig från Slussen till Universitetet, Mörby, Sjöberg, Sollentuna, Akalla, Barkarby, Jakobsberg, Hässelby, Blackeberg, Brommaplan, Alvik och sedan tillbaka till stan. Det kan suga lite energi. Om jag orkar hela vägen vill säga. SL-kortet är redan nerpackat i vätskebältet.

Idag laddar jag med lax, bulgur, avocado och salta godisfiskar.