Jag märker att ju fler lopp jag genomför som är ultralånga eller har äventyrliga inslag, desto mindre tar jag fram det som jag vid mitt första ultralopp upplevde som överjävligt. Jag berättar i förbifarten om att det var jobbigt med kylan och andningen i Säfsen men besparar läsarna, och de jag pratar med, att nämna de andra baksidorna. Smärtan. Stelheten.

Eller om en blåsa på tån. Stor blåsa på mittentån på höger fot. Det gör inte ont. Men nageln ligger och simmar i blåsan. Fast inte nu längre för nu har jag ”opererat” mig själv.

 

Gör det ont. Nej. Har jag snygga fötter. Nej. Är det något som bör berättas. Ja – såklart. Men alla små skavanker suddas ut och märks inte. Att klara ett ultralopp, eller att verkligen utsätta sig för utmaningarna är stort i sig, så det där är sekundärt. I mitt första lopp blev jag förvånad. Fattade inte att jag skulle pajja fötter och tår. Nu har jag i och för sig väldigt snälla fötter som inte reagerar lika illa som andra. Jag minns när Petra Månström intervjuade mig efter mitt första Trans Scania för Friskispressen. Förläggaren ville stryka delen med min simmande tånagel. För mig var det stort. Vi har skrattat åt det många gånger. För en ultralöpare är det vardagsmat. För en icke-ultralöpare kan det vara direkt motbjudande.

Förskönar jag mina lopp? Funderingarna finns. Men jag läser ibland andras race reports, och där kryddas det hej vilt om överjävlighet. Kanske ligger verkligheten mittemellan.

Hursomhelst. Det var några funderingar i ett fot(o)löst inlägg.