Bygga pannben med transportlöpning

Kroppen är stel från 2 militärpass fredag, lördag. Benen möra efter 25 terrängkilometer på TEC-banan. Huvudet är totalt överbelastat från dagens jobb. Klockan är 20:30 och jag är kvar på kontoret. Ute är det kolsvart och det regnar. Kallt är det också. I fickan har jag ett SL-kort. I garaget står bilen. I bilen ligger en ryggsäck med löparkläder. Hem till mig tar det 20 minuter med tunnelbana och något längre med bil om det är köer. I löparskor är det 11-14 kilometer beroende på vilken väg jag väljer.

inte så svårt att välja löpning när det är väder som på bilden! Annat var det idag … Foto: Hans Berggren

Jag väljer transportlöpning

Klär mig i löparkläder och reflexjacka och ger mig ut i mörkret. Jag väljer upplysta asfaltsvägar från Kista Science Tower. Det mörka regntunga industriområdet är alltid blåsigt och det är uppförslut mot Helenelund. När jag passerat Victoria Towers vid E4:an svänger jag av mot Silverdal. Här är det en lugn sträcka på ca 1,5 kilometer (kan också springa förbi brorsan och morsa på barnen) men jag väljer att inte lockas av värmen. Jag tar den upplysta vägen längs med E4:an. Det är mörkt, kyligt och ljudvolymen från vägen är inte direkt angenäm (jag brukar välja att springa nere vid Edsviken men jag har ingen pannlampa med mig idag).

Efter ett tag är jag framme vid Alex golf. Här släpper den olustiga känslan av mörker och mycket i skallen. Stegen blir lättare och jag springer längs med golfbanan ner mot Ulriksdal, tar mig förbi Järva Krog och under E4:an mot Brunnsviken. Jag följer vattnet en bit och väljer att springa in i Hagaparken. Nu flyter löpningen skönt och jag har fått ett fånigt leende på läpparna. Regnet piskar kallt men min kropp har värmt upp sig själv. Kläderna i ryggsäcken är väl förpackade i plastpåsar och datorn är lämnad på jobbet.

Nu sitter inte en tanke på jobbet kvar och jag känner hur jag skulle kunna springa i evigheters evighet. Allt det tunga från starten av turen är bortsprungna och jag är lätt och fri. Vid rödljusen vid Norrtull får jag vänta på grön gubbe och iakttar alla surmulna människor i bilarna där vindrutetorkarna går fram och tillbaka. Någon kastar en förskräckt blick på mitt ansikte där mascaran runnit längs med kinderna på grund av vädret.

Jag är lycklig. Jag är fri. Jag har lämnat en tung arbetsdag bakom mig och sprungit in i en mysig kväll hemma där jag nyduschad och varm ska äta god middag. Kanske att jag provsitter lite i soffan (har sitta-i-soffan-fobi). Transportlöpning är mumma för själen och bygger pannben när den genomförs i dagens väderlek.