>Om att flytta gränser.

Kommer ni ihåg första gången ni skulle springa en mil? Hur ofantligt långt det kändes? Hur onårbar distansen var?

Sen kanske det var dags att flytta gränsen, att göra något ”galet” och ”tokigt”. Polarna suckade, men plötsligt hade du ett startbevis till halvmaran. ”Hur i helvete gör jag nu?” Träna, våndas, undras, få panik, ångra sig, undra om man är riktigt frisk. Gulp. Måste genomföras.

Under våren och sommaren har jag haft nöjet att vara mentor och cyber-peppare till en Gångare (en som tävlar i gång – de går lika snabbt som vi springer, fast har roligare höftföring och ett gedigtet hälnedsätt, snarare än pose-metoden). Mitt i hennes virrvarr bestämde hon sig för att springa Stockholm Halvmarathon.

Många gånger sedan anmälan har hon våndats och undrat om hon ska klara distansen. Redan tidigt bestämde vi att hon skulle få bo hos mig och att jag skulle heja. Idag var alltså dagen D. Dagen då E skulle springa ett halft marathon. 21,1 kilometer. Hualigen. Den längsta tävling hon sprunigt har varit Tjejmilen. Sen gång då – 15 kilometer. Men nu stod läskiga 21,1 kilometer på agendan.

Jag svidade om och hakade oanmäld på. Hela loppet var jag hare och försökte lura henne att det var skönt med ömma tår, härligt med bara 14 kilometer kvar. Jag peppade och skrek – så in i bängen att folk snabbt satte in iPodhörlurarna eller tittade ilsket på mig. Men mitt mål var att få tjejen E i mål. Hon skulle klara distansen och få sin medalj. Vi hade 2:45 på oss att greja loppet innan de skulle dra snöret efter oss. Vi kämpade och slet. Vi letade efter nerförsbackar. Jag lurades och trixade med avstånd, lockade med nedåtlut, lockade med medaljen. Vi var inte så många i slutet och E’s ben kändes tunga. När 3 kilometer återstod kom hela tiden frågan ”hur långt är det kvar?”. Jag peppade och hejade, lockade och trugade. ”Framåt, framåt – medaljen är din!”

När 700 meter återstod insåg jag att det skulle bli tajt med tiden. Jag peppade extra, drog och slet mentalt. ”Målet är där bakom huset!” Vi tog sikte på Operan ”Men det är så långt!” E uppfattade de sista 200 metrarna som lika långa som hela loppet. ”Kom igen – din medalj väntar!!” Jag sprang i förväg för att kunna fotografera – så… när klockan visar 2:44 kommer E över mållinjen. Vilken hjältinna! Vilken prestation. Heja onda tår. Heja blånaglar. Heja E!! Vilken härlig känsla i mål – att flytta den mentala gränsen, att klara det hon tvivlat på – att vinna. För dagens vinnare för mig är hon!