>Bra. Bättre. Lite bättre i alla fall.

Dagen började med ett Mor-och-tonårsdotter-gräl där båda är envisa och trötta. Detta gnagde i mig hela dagen (gör fortfarande – gumman jag älskar dig!). Jobbet svämmade över och jag tänkte skippa träningen.

Skippa tisdagsträningen med IF Linnéa?

Är jag spritt språngande naken? Jag menar galen? Nehe. Här missas inga tisdagsträningar – tusingar på schemat.

När jag har tagit av mig min SuperWomandräkt och blivit mänsklig så har jag lätt för att hamna i funderingar. Jag grät en skvätt, fick uppmaningen av Stekaren att gå och springa med vännerna jag älskar. Vilket jag gjorde.


Och satan vad lätt det är att älska IF Linnéa och alla sköna människor. Körde uppvärmningsgrupp ”Maklig” med Kattis, sedan avverkade jag två stycken tusingar med snabba Martina. När vi satte av i den tredje så kände jag ”nej, jag vill inte. Jag ger upp” så jag stannar där mitt på Årstabron och är barnslig. Superbarnslig. I ungefär 20 sekunder. För sen kommer Hanna springandes och jag tänker ”Jag är här, jag har blivit svettig och jag kan ju i alla fall hjälpa andra om jag inte själv vågar springa”

Sagt och gjort. Jag coachade/peppade Hanna och senare även Jean över bron ytterligare 4 gånger. Jag maxade inte mitt eget tempo men jag fick dem att köra skiten ur sig. Jag utmanade Hanna när det återstod 100 meter ”Springer du om mig gör jag 10 armhävningar” och det gjorde hon. Förstås.

Min högra skinka är stenhård och bråkar. Knät sa ingenting förrän vi körde nedvarvning i långsamt gemak. Det där med snabbhetsträning kanske passar mitt knä alldeles utmärkt 😉

En riktig skitdag. Som faktiskt blivit lite bättre. Men jag behöver ju sånna dagar för att få till de där riktigt bra. Jag låter SuperWomandräkten hänga i garderoben i morgon och tar en sväng till naprapaten. Ingen NMT Intensiv för mig.