Inte kan jag bli biten av en orm så här tidigt i loppet? Är jag ute för räkning redan innan den första checkpointen? Jag tittar ner på benet och möter en av mina mardrömssyner, något som förföljt mig i många år, och som gett mig kalla kårar bara att tänka på. Ut ur smalbenet sticker en gren tjock som ett finger. Jag har ingen aning om hur djupt den sitter. Jag är glad att det inte är ett ormbett, men detta ser inte bra ut. Jag drar ut pinnen med ett litet “plopp”. Blod pumpar ut, och jag tar av mig ryggsäcken för att fiska fram medicinkitet, men minns inte vart jag har det. Jag behöver en sårtvättsservett och något steriliserande. Flera löpare stannar för att hjälpa till och Marie-Lou offrar sitt dricksvatten. Jag säger att jag har läget under kontroll och ber dem springa vidare. Jag trycker ut så mycket blod jag kan för att få ut smuts och eventuella kvistrester. Jag hittar en servett med handdesinfektion och torkar så mycket jag kan. Jag trycker en vanlig servett hårt mot öppningen och trär över gaitersens gummiband så att pappret hålls på plats. Skärrad fortsätter jag framåt, men går nu istället. Vill hålla koll på läget.
Det är som att hissen åker ner, jag är låg eftersom jag inte har en aning om status på såret, och mitt huvud har ju knappt börjat jobba.
Väl framme vid första checkpoint tar Sjuksköterska Hannah hand om såret. Tusen frågor, total rengöring med fruktansvärd smärta när hon pumpade in desinfektion, men jag skrek bara “It’s not a snake, it’s not a snake!!” Under tiden hon fixar mitt ben och sätter på steristripes i brist på nål och tråd, så passerar nästan alla löpare. Jag är tredjen sist när jag till slut får lämna depån. Men såret är fixat och Hannah har tejpat runt så att jag inte ska få smuts i eller runt såret.
Jag är glad att jag får fortsätta och att skadan var hanterbar. Sakta, sakta låter jag stressen och tankarna rinna ur mig och försöka njuta av omgivningarna. Det är varmt och tar mig alltid en tid att komma in ett flerdagarslopp och vara i nuet.
Vid nästa checkpoint är jag rejält upphettad trots att det bara är 38 grader varmt. Den tunga ryggsäcken och den mjuka sanden gör sitt till, sen svettas jag ju mycket i vanliga fall. På plats finns en dusch som vi får kyla av oss i. Kan vara det lyxigaste jag upplevt!
Jag promenerar snabbt och kommer i fatt lite folk, och förbi. Målet är att inte bli överhettad, att ta mina salttabletter varje timme och att komma i mål innan det blir mörkt. Jag dricker och dricker, och har flaskorna fyllda, livrädd för att bli uttorkad, eller för att dricka för mycket.
Jag tar mig förbi en del och kommer in på plats 23 av 36. Distansen blev 51 kilometer. Bra promenerat, och jag är glad över min insats. Kristina som jag delar tält med vann distansen och hjälper mig med min tunga ryggsäck. Vi pratar lite om dagen och hon visar sin bakgrundsbild på mobilen. En rosa text sticker ut “But did you die?”
I am here to complete rather than compete
Vi är här för olika syften. Hon för att vinna och jag för att klara mig i mål på alla etapper. Idag kämpade hon för att hålla uppe farten och vinna etappen, och jag för att ta mig i mål och hantera motgångarna. Jag dog inte, jag var nu närmare ett steg att ta mig in i ultramood.
Natten till första start hade bjudit på mycket blåst och jag frös i min tunna sovsäck. Jag hade svårt att sova och skulle göra något åt detta efter första dagen. Mitt mål var också att se till att Kristina hade de bästa förutsättningarna för att nå sitt mål – att slå damrekordet och ta tillbaka sin titel. Hon fick ett par silikonöronproppar av mig och jag tog ett par själv. Denna natt virade jajg en foliefilt runt benen och höll värmen och sov bra. Tack vare detta så blev dag nummer två helt okej.
Andra dagen
En ingentingdag. Jag tar mig igenom de 49 kilometrarna gåendes, kyler av mig i varje depå, håller mig för mig själv distansen igenom. Tänker tankar klart, njuter av magiska vyer, njuter av tystnad och dofter. Jag gillar att spendera tid med mig själv. Jag drar ner på drickandet och försöker hitta en balans mellan salter, vätskeintag och kisseri. OK, jag kissar knappt någonting, men jag svettas mycket, vilket i den torra värmen knappt märks. Väl i mål hjäper Kristina mig som vanligt och undrar vad som är så tungt i min ryggsäck. Jag visar henne vattenflaskorna med ca 1,5 dl vatten… “We need to do something about your water! You can not bring water TO the checkpoint”. Hon har rätt. Helt onödigt att bära på 1,5kg extra. Men varför dricker jag inte upp det?
På kvällen kollar medicinteamet på mitt sår och är nöjda med utvecklingen. Det ser bra ut och tejpen har skyddat mot sanden.
Innan vi somnar packar vi fram morgondagens prylar, jag fyller min väska med dagsransonen, lägger allt på plats och försöker somna. Jag är orolig i kroppen och vill inte riktigt koppla av, både jag och Kristina ligger nedåt med huvudena i ett nerförslut, men vi är för trötta för att ändra position eller göra något åt saken. Dag tre vaknar jag upp med 3 timmars sömn i kroppen, sprängande huvudvärk och ett överhettat huvud. Jag är djupt orolig över min status.
Det ska visa sig bli den i särklass tuffaste dagen för mig, det är en bra bit över 40 grader och jag är i total obalans. Hur ska jag ta mig i mål på tredje etappen?
Leave a Reply