>

Efter några veckors tung arbetsbelastning, tjänsteresa till Danmark och England, träningsschema som jag lovat mig själv att inte avvika allt för stort ifrån och en massa roligheter som konsert med Mika, häng med barnen och utvecklande seminarium med mamma och vänner så laddades batterierna långsamt ur.

Och inte att förglömma – årets första tävling: Skövde 6-timmars. En av tre satsningar.

Genom att äta bra och träna brukar jag vara självuppladdande. Nu har jag inte tränat sedan i onsdags morse och känner hur energin långsamt runnit ur. Jag har jobbat alldeles för sent så att den viktiga sömnen blivit lidande. När jag har så där mycket att göra äter jag mer än vanligt. Min hjärna suger energi. Ensam igår kväll på jobbet länsade jag till exempel alla kakburkar. Fint. Och drack 5 liter kaffe till. Typ. Rimmar snyggt med den amerikanska buffén jag svullade i dagen innan och avslutade med brownie och kladdkaka. Yummie soldier! Men jag blir bara tröttare av sockerätandet. Jag hamnar i obalans och blodsockret åker bergådalbana.


Stupade i alla fall i säng vid 23-tiden och vaknar upp glad och utvilad efter 8 timmar. Känner återigen den där härliga känslan av förväntan och nyfikenhet. Idag ska jag fortsätta att ladda batterierna genom att springa många kilometer. Jag har ju ett schysst täcke av transfetter och socker som hoppar omkring i magen/tarmarna/levern och inte riktigt förstår hur de har hamnat i min kropp. Bränsle förstås. Något sämre än vanligt – men ack så njutbart.