Fyra kilometer orkeslös. Det är en relativt lättpromenerad uppförsbacke på ungefär en halvmil. Jag mål illa. Vill inte äta eller dricka. Vill inte ta ett steg till. Det är varmt. Tankarna är dåliga och jag känner mig sämst i hela världen. Vad i helskotta gör jag här? Vem tror jag att jag är? Detta är ingenting för mig – jag bara sinkar Janne. Närsomhelst blir jag väl avplockad.

Tankarna snurrar i fel riktning. Jag vet att jag måste bryta trenden, att jag måste äta. Jag äter inte gluten och har haft svårt att köpa mat de senast dygnet då det står att de har omelett på menyn men egentligen serverar de bara mackor. Jag vill ha ris, pommes och omelett med massor av ost. Jag vill salta och dricka Fanta Citron. Jag vill gråta.

”Janne – stanna! Jag är låg på energi!” ropar jag till Jan-Erik som går en bra bit före mig. Nu plockar jag fram en powerbar, som jag borde gjort för länge sedan, och försöker tugga i mig. Den växer i munnen och jag är verkligen nere under energiytan och känner mig liten. Liten i denna stora värld Pyrenéerna med alla höga berg. Janne säger åt mig att jag är bra som äter, att är det något vi kan så är det att äta! Jag får lite ny energi och vi tar oss steg för steg upp för den sista backen mot restaurangen/refugen som ligger på toppen.

Omelett!

IMG_5295

En önskedröm… Foto: privat

Jag blir själaglad när jag ser att de har en lång omelettmeny och rusar in för att beställa. Janne bänkar sig vid ett bord utanför. Klockan är strax efter 16 och jag är SÅ HUNGRIG.

”Omelett et fromage y jambon, silvåplä!” säger jag glatt till fransosen bakom disken. ”I’m sorry madame, kitceh is closed”. Hela världen faller. Jag börjar gråta. Jag ber – snälla, snälla, snälla! Jag ser ju att andra har mat på bordet och förstår att jag är 7 minuter sen. Förbaskade nedrans siesta. Jag frågar om de har något annat jag kan äta. Han visar upp läsk och chips. Jag gråter en skvätt till och ber att få köpa ägg och själv göra min omelett. Han himlar med ögonen och ignorerar mig. Jag kan sälja en glutenfri formfranska till dig säger han. Utan pålägg. Jag tackar nej och ber om fyra läsk, en påse chips och kokt vatten. Inser att jag inte kommer någon vart med tårar och går ut och plockar upp en frystorkad mat. Lax, potatis och dill. Mums. Energin kommer omedelbart. Jag är som en ny människa.

Etapp 2 av loppet

elevation 2

Basecamp 1 bjöd på regn och storm. Att ligga stilla i sex timmar med bara två timmars hyfsad sömn känns som otroligt dåligt brukad tid. Då hade jag kunnat gå de osovbara fyra timmarna och kommit ytterligare några meter eller kilometer i loppet. Regnet har orsakat översvämning i tältet och våra saker ligger och flyter i små pölar på presenningen vi har våra liggunderlag på. Luften är fuktig och allt är blött. Våra nypackade ryggsäckar är tyngre än normalt på grund av vätan och det blir riktigt tungt att bära den femte dagen. Det suger energi och vi blir snabbt trötta.

Så här fungerade energin under loppet

Ett ton sockerkaka. Foto: privat

Ett ton sockerkaka. Foto: privat

Organisationen hade 22 Checkpoints och 4 Basecamps. Några av dem serverade endast vatten, men flertalet hade kaffe, snacks (sockerkaka, kakor och chorizo), varm mat (ravioli eller makaroner med tomatsås), eller samarbete med en restaurang ansluten till checkpointen. Vi hade PASS som gav oss 5 biljetter till mat och 5 biljetter till övernattning i säng.

Matpass. Foto: privat

Matpass. Foto: privat

Vi skulle dessutom ha med oss minst 6000 kalorier i våra ryggsäckar. Jag räknade ut att jag behövde energi för 4 dagar i min rygga och hade närmare 8000 kalorier bestående av nötter, kokosolja, olika typer av powerbars, smågodis och frystorkad mat.

Första dagens matstopp. Foto: privat

Första dagens matstopp. Foto: privat

Den första checkpointen med mat för en biljett vi stannade och åt på erbjöd ris och ratatouille. Jag tyckte att det var magiskt gott. I södra Frankrike finns det många ekologiska små restauranger och detta var en sådan. Där fick vi även en frukt efter maten – vitaminer är annars något som lyser med sin frånvaro i jakten på att få i sig så mycket kalorier som möjligt. Den andra restaurangen dagen därpå erbjöd pasta och spansk potatisomelett. Jag valde potatisomeletten men den portionen var superliten i jämförelse med lasset pasta som Janne fick skövla i sig. Efter den potatiskakan till lunch missade jag kolhydrater till middag och nästkommande frukost (fårosten hos bonden med lite honung), det lilla som finns i en havrepowerbar och godis räckte inte och det var då dippen i beskrivningen ovan kom. Mina glutenfria bröd, grötblandningen och andra kolhydrater låg i drop bagen vid BV1.

Jag behöver kolhydrater! Jag behöver riktig mat.

På långa lopp presterar jag som bäst när jag äter riktig mat. Att bara sippa gel och Perpetuem kanske skulle funka på ett 12-timmars, men jag behöver mat. Då vi var så osynkade från start så kom vi till städer när det var kväll/natt och alla affärer stängda. Eller under siesta. Den enda gången vi prickade in ett öppet glasscafé var dagen då det haglade, inte när det var gassande sol och vi skulle göra vadsomhelst för en glass. Vi skrattade gott och var tvungna att gå in och ta en varm choklad för att få upp värmen i de kallregnade fingertopparna.

Varm choklad och kall äppeljuice. Värma fingrarna och fylla på sockret. Foto: privat

Varm choklad och kall äppeljuice. Värma fingrarna och fylla på sockret. Foto: privat

Att servera sockerkaka, ravioli och kakor på 22 checkpoints är inte snällt mot löparna. Att det enda proteinet kommer från chorizokorven irriterade vegetarianerna. Under en sån här tuff tävling hinner man inte fylla på energi i den takt man gör av med den så många var riktigt taniga i mål.

En dubbel omelett med extra ost. Jippie! Foto: privat

En dubbel omelett med extra ost. Fick en tallrik ris vid sidan av. Jippie! Foto: privat

Jag är glad att jag grejade de dagar jag deltog med min egen energi och bara fick en enda dipp. Dessutom köpte jag med mig extra ris som jag fick med mig i påse dagen då jag ÄNTLIGEN fick beställa omelett och ris.

I nästa inlägg berättar jag om bergen, terrängen och rädslan.