Sex mil över Fuerteventura. I löparskor.

”Springer du med Mia kommer du längre. Det är sen gammalt” eller ska jag bara krasst erkänna att jag sprang fel med min grupp redan efter 3 kilometer? Vad gör det när målet är att springa, traditionsenligt, från statyn Banjo-Harry i Tetir hela vägen över ön ner till Playitas? Passet blir ju precis så ultralångt vi vill. De som hakade på mig och min fem kilometers felspringning fick precis 60 kilometer i löparskorna. Det blev ju strålande eftersom passet heter just SEXMILAREN.

Hela gänget innan start. Traditionen säger att vi startar vid statyn Banjo-Harry. Foto: privat

Jag vet att jag tjatar på det, men att uppleva nya platser i joggingskor är det bästa sättet! Avkopplat och sinnena är öppna för allt! Dofter, ljud, ljus och atmosfär. Sex mil av ön i lugn jogg genom böljande landskap, förbi getfarmer, tomatodlingar men framförallt det kala, karga vulkanlandskapet som är så typiskt för Fuerteventura. Allt detta under en sol med ljummen bris som svalkade för det mesta.

En av de långa raksträckorna på ön. Vi tog oss över berg och via grusvägar också. Foto: privat

Fler traditioner – tandborstning

När man springer långt och länge så äts det en hel del söta saker som blir som en söt beläggning i munnen. Detta skickar signaler till hjärnan att du konstant småtuggar, eller gör att du blir lite småäcklad, därför är det gött att borsta tänderna som ett avbrott. Givetvis har vi en förutsagd plats där vi borstar tänderna och sjunger ”Jag är en tandborste, tandborste, tandborste jag, och jag gör tänderna rena”. Sedan är det dags att jogga vidare.

Bakom muren efter lunchrasten är det dags för tandborstning. Foto: privat

Kristin som bara hade kutat 11 kilometer som längst lovade att hoppa av efter 15 kilometer. Något som hennes hjärna sade innan. Nu visade det sig att vårt lugna tempo, våra vätskepauser och fikaraster gav henne den snabba återhämtning hon behövde för att kroppen skulle orka hänga med. Alla medlöpare peppade och pushade så de negativa tankarna hann aldrig få fäste och därmed få henne att stanna. Sprudlande glad tog hon alla råd till sig – drick en Coca Cola, ät en smörgås, fyll på med resorg, här får du salt. Det är inte illa att jogga in på strandpromenaden och persa med 49 kilometer, jag tror aldrig jag upplevt någon med så många runners high i ett och samma pass.

Innan start är det jag som ser lite galen ut, men ju längre vi kom desto galnare blev Kristin till vänster. Robert persade också och blev ultra under turen. Foto: privat