Det finns säkert en miljon olika tankar och upplägg kring ett 100-mileslopp. Åtminstone har jag det när jag noggrant gör schema åt adepter som ska springa distansen. Men nu när jag bara har 2 månader kvar till mitt eget sextonmilslopp har jag helt andra tankar…

  • Jag har ju sprungit över Sverige, det här kan väl inte vara så svårt!
  • Satan! Bara två månader – jag har ju inte tränat sedan Trans Sweden!
  • Hmmm – trail sa dem – betyder det att jag kommer att snubbla hela tiden?
  • Kartor och orientering ? Borde jag kolla tävlingsupplägget?
  • På min exmans födelsedag! – behövs jag månne hemma? Vi har ju bara varit skilda i 9,5 år.

Höstlig löpning! foto: privat

Jag kan sluta ursäkta mig nu. Fick nämligen frågan från Petra idag ”Varför så långt? Varför inte en halvmara?” Mitt enkla svar är att jag fastnat i äventyren och uthålligheten. Att springa halvmaran snabbare än mitt pb (1:41) igen känns varken lockande eller motiverande. Att däremot skuffa runt i skogen bland vildsvin och svår navigering ger mig stjärnor i ögonen. Jag blir så pepp. Jag brinner för detta och blir lycklig av tanken!