>Nu var det så länge sedan jag tränade att jag tror jag glömt bort hur man gör!

Alltså kör jag det gamla vanliga. Ingen träning, mycket skoj och bara tävling! Najs värre.

Nu är det en vecka kvar till GAX. Och en dag. Jag och Staffan funderar och fnular, fixar och donar – var och en på sitt håll. Det kommer att gå bra – så här förberedd har jag aldrig varit inför en tävling någon gång. Men så har jag ju aldrig sprungit 100 miles förut. SEXTON MIL. Drygt.

Vi har lagt upp loppet i 4 block. Varje block har vi sedan gjort en banprofil över, med instruktioner om terräng, vattenställen, WC med mera. Vi har diskuterat vad vi ska ha i våra drop bags (kläder, lampor, energi, skor + annat) som vi kommer att få tillgång till efter ca 4, 8 och 12 mil. Kilometer för kilometer har mentalt redan sprungits. Nu återstår bara själva tävlingen.

Med oss som energi efter 50 miles har vi Militärinstruktör Bruno (vår pacer). Han kommer att få trösta oss när vi är patetiska, piska oss när vi sackar efter, berätta hur underbara vi egentligen är (trots ömma ben, fula flätor, saltränder i fejjan, skavsår av bh-band, skavsår i ljumskarna…) och dela vår lycka när Runner’s high plötsligt inträffar – då endorfinkicken blir så stark att det är svårt att uthärda – då leendet sprider sig utan att du kan göra något – då du vill skrika till hela världen att du älskar livet. För det hinner vi nog med. Vi har ju trots allt 16 mil på oss. Drygt.

Jag ska snart snickra ihop en teampresentation för er – så ha lite tålamod. Något måste jag ju göra när jag inte tränar.

Men först en tur ut på landet för lite rosa bubbel och jordgubbar – för de innehåller så mycket bra järn 😉