>…med tonvikt på Långpass.

Närmare bestämt 6 mil. Drygt. Kvällen före passet – (som är ett träningspass och inte en tävling) blev jag nervös. Jag vet inte varför, men jag gick lös på cashewnötter och After Eight tills jag kände mig som en stoppad korv. Sov ganska gott och åt en normal laddarfrukost:

Något som kännetecknar en Ultralöpare är ryggsäcken. Ultralöpare springer med proviant, dryck och extrakläder på ryggen. Jag känner mig fortfarande som en Wannabe och proppar löparjackfickor med powerbars, sönderklippta salta fiskar och ferraribilar, knölar ner SL-kort i Vätskebältet och gömmer kamera och nyckel i en liten bältesväska. Min extratröja knöt jag om röven för att hålla värmen. Här är mitt medtag:

Jag stod länge i valet och kvalet i valet av kläder. -3 grader. I vanliga fall hade jag valt mina tajta Craft vinterlöparbrallor, men vis av erfarenhet (jajamensan) vet jag att jag börjar frysa under långpass. Därför tog jag underställ med långkalsonger och mina prassliga fotbollstränarbyxor. Halva kroppen smordes in i Vaselin: Ljumskar, navel, BH-bandsrand/pulsbälteområde, armhålor, ansikte och tår. Tog en extra klick för att hålla ögonbrynen på plats. Jag tog både LdB’s Rose deodorant och Rexona 24h Active under armarna – men dessa ska jag reklamera för jag luktade varken ros eller sportigt fräsh i armhålorna när jag kom hem!

Vi möttes upp vid Slussen och var väl ungefär 45-50 personer som löpandes skulle besöka de Norra och Västliga förorterna denna sista Söndag. Jag kände igen några från Hornstull-Järna: Jerry, Funrun, Sebastian, Magnus, Peter L (arrangör för dagen), Kristina och några till jag inte minns namnen på. Från Linnéa dök Fredrika, Anders, Jossan och Linda upp. Jag fick nästan tårar i ögonen av att se alla svart och neongula människor med stora leenden på läpparna. Att insupa denna atmosfär gav mig energi och gårdagens frosseri omvandlades från magont till rent bränsle.

Den uppmätta banan var ungefär 60 km. Gruppen delades snabbt upp i två delar, där den första drog iväg i ett 6-minuterstempo. Jag valde den andra gruppen och sprang första delen med Fredrika och Funrun. Vi körde ett skönt Maffetempo i 7.30-fart. Jag delade upp dagens löpning i 3 stycken 2-milare. Jag höll en låg puls mellan 122-129 de första 15 kilometrarna och kroppen kändes skön. Det var som Mr Maffetone himself masserade mina ben och lät blodet strömma genom musklerna. Inte en känning i baksida lår eller sätesmuskel. Vi sprang Valhallavägen och passerade folk på väg mot TSM, bort mot Universitetet, Bergshamra, Danderyds Sjukhus, Mörby Centrum, Sjöberg, Sollentuna. Jag körde lite löpskolning emellanåt när jag tyckte att det kändes segt. Man vill ju inte missa värdefulla kryss hos Nix.

Efter 22 km valde jag, Sebastian och Magnus att springa lite snabbare. Vi lämnade gruppen i Sollentuna och sprang via Akalla, Hägerstalund och Hanstafältet mot IKEA i Barkarby där vi skulle möta upp de andra på MAX. Förra gången jag sprang en Ultradistans kunde jag inte äta annat än en fralla, dricka en Gainomax och peta i mig Powerbars. Den här gången var det kallt, jag höll långsammare tempo och magen skrek. När vi kom till MAX visade distansen 32 km. Där körde jag stretch och löpskolning, bytte undertröja och åt ett minimål. Denna lilla hamburgare skulle krampa magen och ge sura uppstötningar resten av passet men kändes helt okej där och då.

Det brukar gå att mäta antalet sprungna kilometer på längden av mina flätor. De brukar ha en tendens att bli kortare och tovigare för varje avlagd kilometer. I går var det så kallt så flätorna frös och höll sig intakta hela vägen.

före/efter

Efter matpausen satte vi fart mot Hässelby via Jakobsberg. Vid ungefär 4 mil passerade vi min farmors hus, så här glad är jag utanför henne (1,5 kilometer innan jag snubblar och skrapar upp knä och handflata).

Sebastian tjatade i 2 mil om hur tråkig Lövstavägen/Drottningholmsvägen var så vi försökte allt vad vi kunde att ha tråkigt de sista milen. Det gick inte. Det går liksom inte att ha tråkigt när man springer i prattempo och får lära känna nya människor, dela stela ben och trötta ryggar med. Det går inte att ta bort glädjen i att applådera Linda som tog Marathondistansen fast hon bara sprungit 22 km som längst tidigare. Det går inte att undvika medsmärta när Magnus haltande hoppar av vid 40 km med ömmande hälsenor och Funrun som hade svårare än jag att smälta MAX hamburgare.

Jag kan inte tänka mig ett bättre sätt att spendera en söndag. Att få vara ute hela tiden som solen skiner. Att få njuta av frisk klar luft. Att inte känna stress och kaos. Att bara vara. Att vara med kropp och själ.

Efter en kort paus vid McDonalds Brommaplan återstod bara en liten bit löpning. Gänget bestämde sig för att ta Drottningholmsvägen mot Thorildsplan, springa längs Norr Mälarstrand, Stadshuset, Gamla Stan för att avsluta där vi startade – Slussen. Jag tänkte hoppa av hemma bredvid Stadshuset, men min Garmin visade bara på 57 km. Jag fortsatte alltså. På trötta, stapplande ben och dragandes på en energislut Sebastian lunkade jag fram i Gamla Stan. Väl framme vid Slussen visade Garmin 59,12. Grrrr. 3:ans buss stod varm och väntade på mig. Fredrika sa att jag skulle nog få ihop mina 60 km när jag laddat rundan i MotionBased… men jag litade inte på att nivåskillnaden skulle ge mig mina 880 meter så jag hoppade av vid Tegelbacken, joggade den sista biten hem och stannade klockan på 60,12 – Yey!

MotionBased visade senare 62,34. Nytt längdrekord. Och nästa gång ska jag springa med ryggsäck – för nu är jag väl en Ultralöpare?