>Men var är felspringningen när man behöver den?

I min förra familjekonstellation (mamma, pappa, 2 barn) kallades jag för Mia GPS:en. Kanske för att jag lyckosamt navigerar mig fram i livet – men verkligen inte för min förmåga att hitta till platser. Jag kör/springer alltid fel. Alltid. Jag bär stolt smeknamnet och felkörningar/springningar har gjort att jag fått uppleva platser som först inte var tänkta.

>Är det puls han vill ha, är det puls han ska få!
Åter till pulsen. Coachen sa: 10 km i en pulszon 136-163, helst närmare 163. Efter mycket jobb och ingen tvättstuga (har ju egen tvättmaskin), snörade jag på mig Röda Farorna (mina gamla Asics DS Trainers) och Snorkkade till Årsta. Att Snorkka är att transportlöpa. Jag skulle nämligen hämta upp min bil hos Kattis. En snabb överslagsräkning sa att vägen dit skulle bli 7-8 kilometer. En Mia-distans skulle således landa på 11-12 kilometer. Alltså skön nerjogg efter felspringningen tänkte jag.

Satte av i allsköns ro och hade bara pulsen synlig i Garmins display. Den allsköna ron försvann snabbt. Vägarna var isiga och det låg ett lager slirig brunsnö över. Jag har svårt för att bli arg, grinig och ilsken. Riktigt svårt. Men igår kväll var jag trött, slutarbetad och vet ni??? Jag började bli irriterad. Irriterad på att jag inte fick skön asfalt att pumpa benen på. Liksom Andréa älskar jag snön – men nu har till och med jag fått nog. Jag vill inte ta ett steg fram och två tillbaka. Fick till och med gå uppför en liten fjösbacke vid Gullmarsplan för det var blank-is.

Pumpade irriterat på och tog mig mot Årsta och hey, hey, hey – plötsligt stod jag vid Kattis port. Efter 7,6 kilometer. Utan felspringning. Smått irriterad men med en medelpuls på… (trumvirvel)…163 slag per minut. Jag stirrar mig inte blind på distansen då jag säkert sprang 15 kilometer med ett-steg-fram-och-två-tillbka-principen – men det bryr sig ju inte en satellit om.

Jag är nöjd. Coachen är nöjd.