>Alltså – det ska inte skrivas. Det ska skrikas.

Och vi skrek. Såklart. Efter tusingarna igår blev det jobb ett par timmar så nattens sömn blev inte lång. 4:50 ringde klockan och jag formligen flög upp. Krigsropet som senare ljöd var bevis på att jag gjort rätt val – dissa sömnen och välkomna träning.

-9 grader och torrsnö (heter det så? Den kändes inte blöt i alla fall). Me like. Havregrynsgröt och skivad banan i magen. Sonen med på träningen. Och. Massor. Av. Snö. Pirret ökade ytterligare då det var Han-som-jag-är-kär-i-lite-i-smyg som höll passet. Han som gör hårdkokta ägg av oss. Han som vill att vi ska flytta våra gränser. Spyfys förstås. Och då blir det springa av.

Förflyttning i djupsnö, vackert hängande snö från träden, flåsande medtränande och alldeles tyst i övrigt. Knarrandet från skorna som driver oss fram och upp i skogen. Över diken. Två och två drar vi varandra upp för en lång vacker backe. Det blir armhävningar, tricepsdips, smala armhävningar, kuta. Indelning i tre grupper – bära stock. Ligga ner med stocken över bröstkorgen och göra 30 situps – som ett team. Samma team hämtar bår – bär varandra, tar sig runt, tar sig över, pulsar i djupsnö. Samarbetar – byter – föredelar och balanserar. Ser naturen. Är naturen. Friskt och klart, ljust och vackert.

Hela kroppen tränar. Armarna är slut, benen pinnar på. Vila i plankan, vila i hunden, krypa under den mänskliga tunneln.

På vägen tillbaka springer vi efter hur mycket vi orkar, lugnt eller snabbt – anpassat efter alla. Vi som trycker på är också de som försätter resten i knipa. Vi flamsar och slänger varandra i snödrivorna. Åker på bestraffning. Jag ser det som bonus. Stå i jägarvila tills fem har stupat. Jag vägrar ge mig – ser det som rehab. Armhävningar – blir fina armar till nya paljettklänningen. Innan upphoppen är det dags. Vi kraftsamlar och vrålar djupt ifrån våra tår ända upp i universum

Aoha Krigare! Aoha Krigare! Aoha Krigare!

Avslutar med 30 upphopp och stretch. Det är kärlek. Det är min vilovecka.